Gudarna ska veta att jag inte vet någonting om hur betongarbete i Stockholm går till. De vet de säkerligen också, om de sneglat på mitt liv något. De vet säkerligen att dessutom kan sträcka det längre och säga att jag vet väldigt lite om fysiskt arbete överlag. Jag är inte händig. Jag vet knappt vad något redskap av något slag heter. Det har aldrig varit ett problem fram till jag fick barn. Min son är nämligen väldigt besviken på mig för att jag inte kan sådant. Han menar att många av hans kompisars föräldrar har en händig ådra. Den ådra som jag saknar. Jag är dock en berättare, och en väldigt bra sådan. Detta håller sonen med om. Särskilt mycket håller han nog med om det när jag igår improviserade fram en historia om betongarbete i Stockholm.

Ja, ni läste rätt. Detta kommer att vara inlägget då jag skryter om att jag kan berätta historier om betongarbete i Stockholm. Betongarbete i Stockholm som jag alltså inte kan någonting om. Läs gärna vidare eller gå och gör något vettigare med er tid, men nu kör vi:

Stockholm är en stad som växer både nedåt, uppåt och på bredden, och för detta behövs betongarbete. Inte nog med det. Det kräver dessutom att det finns en massa människor som vill jobba med betongarbete i Stockholm. Många skulle säga att de flesta som bor i Sveriges huvudstad vill syssla med annat. De vill vara mäklare eller så vill de syssla med digital marknadsföring av något slag. Andra vill driva YouTube-kanaler och det finns de som vill jobba för de rikaste för att bli rika själva. Det är färre personer i Stockholm som väljer betongarbete i första rummet. Men som tur är finns det vissa.

Markus flyttade från den lilla staden Trosa till den stora staden Stockholm för att syssla med just betongarbete. Trots att han bott nära huvudstaden i hela sitt liv hade han bara varit där ett fåtal gånger. När han flyttade till Stockholm för att börja med betongarbete kunde han räkna på en hand de gånger han satt sin fot i staden. Märkligt, verkligen, men nu var han äntligen här.

Mer om Markus och hans betongarbete i Stockholm imorgon.

När man har barn hamnar man stundtals i väldigt märkliga situationer. Många gånger är situationerna förstås väldigt omärkliga. Detta tror jag att alla föräldrar därute håller med om. Ni vet, vardagslunken trummar på och inget speciellt händer. Sedan inträffar något som får en att titta på sitt barn och tänka: ”Hur kom den här tanken fram?”. Detta hände mig nyligen när jag fick i kvällsuppdrag att berätta en historia om en flyttfirma i Stockholm.

Tro mig, jag älskar att berätta historier. Jag älskar till och med att skriva historierna. Så förtjust är jag. Detta uppdrag, att berätta sagor om flyttfirmor i Stockholm, det kom något oväntat. Jag bad sonen om 10 minuter innan jag skulle börja berätta och gick iväg för att förbereda mig.

OK, flyttfirma i Stockholm. Vad händer på en sådan? Vad är intrigen i historien? Kanske är det något väldigt tungt som ska flyttas. Det måste väl ändå en flyttfirma i Stockholm springa på titt som tätt. Det var många tankar som snurrade i skallen. Varför var det just Stockholm som flyttfirman låg i förresten? Varför kunde den inte ligga i vår egen stad. Ja, ja, det finns väl åtminstone fler uppslag i huvudstaden. Mycket som händer.

Hur som helst, tiden tickade på och jag kunde inte komma på riktlinjerna för ”sagan”. Vad hände egentligen på flyttfirman i Stockholm? Det kanske handlade om att man skulle flytta saker från ett slott in i en liten 2-rumslägenhet. Det är väl en rolig historia om en flyttfirma i Stockholm? Kungen och Drottningen har beslutat sig för att flytta från Drottningholm i samband med att Kungen abdikerat. De vill flytta till Fredhäll på Kungsholmen. De vill ha nära att gå ner och bada. De anlitar en flyttfirma i Stockholm för att ta deras saker från Drottningholm till Kungsholmen. Många firmor vill åt uppdraget. Ja, i alla fall till de ser omfattningen av det.

Den stackars flyttfirman i Stockholm som får uppdraget står inför en väldig utmaning. Bara möblemanget skulle behöva ett helt lägenhetshus inne i stan för att få plats. Hur skulle de lösa detta? Ja, och metafrågan blir förstås: Hur ska jag lösa att berätta en historia om detta? Ska de misslyckas eller lyckas?

Jag hade satt mig i skiten, helt enkelt. Återkommer nästa vecka med hur detta gick!

Hej alla,

För ett par veckor sedan publicerade jag ett inlägg som rörde upp känslor. Jag är övertygad om att vissa som läser den meningen blev väldigt spända. ”Vad kan det nu vara som har hänt? Vilket kontroversiellt ämne har det skrivits om den här gången? Jag kan knappt bärga mig”. Så tänker jag att det låter i många av era huvuden nu. För den som lyckats missa detta inlägg är jag rädd att jag kan göra er besviken nu. Inlägget handlade nämligen om att jag har varit målare i Stockholm. Inte nog med att jag har varit det. Jag ska också, inom en relativt överskådlig framtid, arbeta som målare i Stockholm igen. Detta sker visserligen under en begränsad tid, men ändå. En gång Stockholms bästa målare - Alltid Stockholms bästa målare. Det är väl så det fungerar, eller?

Ni är många som har hört av er. Otroligt många i jämförelse med det genomslag jag förväntade mig av inlägget och av denna ”nyhet”. Jag antar att jag inte delar med mig så mycket om mitt forna liv vanligen. Detta ska jag försöka bli bättre på. Jag tycker faktiskt att det är ganska kul. Man ska akta sig för att bli en sådan som ständigt tittar i backspegeln. Men att då och då hålla lite småkoll på vad som sker där bak kan vara mer än en god idé – i alla fall om ni frågar mig.

Frågorna har inte låtit vänta på sig. Många har de varit. Olika till strukturen och innehållet har de också varit. Det har funnits ett intresse av att djupdyka i min tid som målare i Stockholm. Ni verkar vilja veta mer om många olika aspekter av yrket. Förutom den oerhört vanliga frågan om hur jag trivdes som målare i Stockholm har det funnits precis allt möjligt. Det var någon som frågade om jag var singel under den här perioden. Jag fick läsa frågan igen för att se om det blev rätt, men ja. Frågan gällde alltså huruvida jag, då jag jobbade i Stockholm som målare, kilade stadigt eller ej. Förvånande? Minst sagt!

Under kommande veckor, eller så länge jag får in frågor om saken, kommer upplägget vara såhär: Jag besvarar era frågor om målare i Stockholm. Jag besvarar dem dessutom kollektivt i den här bloggen, inte via mail. I gengäld vill jag ha en snäll kommentar i kommentarsfältet. Är det för mycket begärt?!

Kram på er!

Jag berättade nyligen för min son att jag arbetat inom hemstädning. Det kom som en chock. I den mån någonting kan komma som en chock för en 5-åring. Han tyckte att det var väldigt.. intressant, kan vi väl kalla det.

Hemstädning alltså. Jag vet inte varför jag inte talat om detta för honom förut. Jag antar att en aspekt är att han har varit för liten. Han har nog inte riktigt förstått vad hemstädning är tidigare. Även om jag skulle förklara det så skulle nog konceptet vara lite svårt för honom att förstå. Nu förstod han i alla fall. Mycket och väl.

Han frågade många saker om tiden jag jobbade med hemstädning. Bland annat frågade han om jag var gladare på den tiden. Det var en väldigt intressant fråga som jag faktiskt tänkte mycket på även efter jag hade nattat honom. Var jag lyckligare när jag arbetade med hemstädning?

Låt mig stanna vid den frågan. Jag hade väldigt roligt. Det kanske hade att göra med att jag var mellan 22 och 25 år gammal. Har man kanske alltid väldigt roligt då? Så kan det förstås vara. Jag jobbade med hemstädning. Jag hade superfina kollegor och jag gillade mina arbetskollegor väldigt mycket. För att inte tala om hur mycket jag gillade mina kunder när jag jobbade med hemstädning. De var verkligen fenomenala. Eftersom jag var inom hemstädning så länge hade jag samma kunder under de flesta av åren. Ja, förutom när någon gick ur tiden då. Eftersom många var äldre så hände det tyvärr titt som tätt. Sånt är livet, men det är ändå sorgligt.

Så, summa summarum: Jag var lycklig men jag var inte lyckligare när jag jobbade inom hemstädning. Det fanns en annan typ av glädje bara. Men det är allt bättre nu.

Är det förresten någon av er här som arbetat med hemstädning? Jag tänker att det i alla fall borde vara någon. Någon som känner samma sak som jag i så fall? Jag är nyfiken på att höra era tankar om saken. Ni får som vanligt gärna lämna kommentarer och tankar i kommentarsfältet. Jag besvara alla frågor vare sig de handlar om hemstädning eller ej. Så generös är jag.

Jag har alltid varit väldigt förtjust i julen. Detta kommer inte som en överraskning för någon av er som läser min blogg. Eller ja, det borde det inte göra i alla fall. Detta för att jag är väldigt öppen med detta stora intresse. Nu är det ett litet tag sedan senaste julen men den är förstås färsk i minnet för mig. Det jag kommer att berätta om idag är den julklapp som i år stack ut som den allra bästa. Nämligen ett nytt mobilskal.

Är det inte ganska oväntat? Att den bästa klappen för någon som mig – för någon som lever hela året för denna fantastiska högtid – var just ett mobilskal. Jo, jag skulle nog själv säga att det är ganska ordentligt oväntat. Mobilskal är ju förstås bra på sitt sätt. De skyddar telefonen och ser till att man får ett lite finare yttre på den. Men that’s it, eller hur? Vad mer kan man egentligen säga om mobilskal?

Nu ska jag berätta hur det gick till. Till att börja med så vill jag flagga för vem jag faktiskt fick mobilskalet av. Det var min brorsdotter. Hon är snart 11 år gammal. När man är i hennes ålder så finns det absolut inte tillräckligt mycket pengar i kassan för att köpa mobilskal. Ja, det finns i alla fall inte tillräckligt för att köpa ett så fint mobilskal som hon gav mig. Det gjorde mig från början övertygad om att det var hennes föräldrar, min bror, som köpt gåvan. Så var inte fallet. Det var hon själv som hade köpt mobilskalet till sin farbror.

”Hur hade du råd med det här?” frågade jag när jag öppnade det silvergrå mobilskalet från den fina förpackningen. Hon blev lite generad och mumlade något jag inte hörde. När jag till slut fick ur henne hur det hade gått till blev jag väldigt rörd. När hon fyllde år, sommaren innan, gav jag henne nämligen pengar. Detta hade jag mer eller mindre glömt. Hon fick 1000 kr av mig i 11-årspresent. När hon fick pengarna hade hon omedelbart sparat undan 200 kr. Dessa bestämde hon att hon skulle köpa en julklapp till mig för. Utan att någon vuxen visste om det. När jag hade hälsat på hade jag någon gång klagat över mitt dåvarande mobilskal, och det snappade hon upp.

Ja, ni förstår ju. Det kanske inte är själva mobilskalet utan tanken bakom som gör att jag ser detta som min bästa klapp förra året.