Den lilla familjen hade flyttat in i det stora huset i den lilla staden. Ett stort steg, kan man tycka. Och det med all rätt. De var 4 personer som hade trängts med varandra om utrymmet i den tidigare 2:an de bott i. Det var kämpigt. Inte alls lätt, om någon nu skulle tro det. Idag var det första dagen i det nya huset och euforin visste inga gränser.

Det var Inga, familjens yngsta, som tog ton först när de klev in i den stora salen som fanns i begynnelsen av huset. En ”hall”, men inte en hall i ordets traditionella betydelse. 8-åringen gav ifrån sig ett glädjetjut som ekade mellan salens väggar. Vanligtvis hade hennes föräldrar sannolikt irriterat sig på ett sådant utspel, men inte idag. ”Akustiktak” sa pappa Lee när ljudet började avta längre bort i byggnaden. Eva, hans käresta, vände sig mot honom och frågade vad han sagt. Han upprepade:

• ”Akustiktak” sa han och pekade upp i taket som befann sig ca 9 meter ovanför deras huvuden. ”Är det inte uppenbart? Det måste vara ett akustiktak för att ljuda såhär mycket” förklarade han.

Eva blickade upp i det dekorerade taket och log. Sedan gav hon ifrån sig ett vrål som skrämde slag på både make, barn och hund. Hon log sedan än större, slöt ögonen som om hon förtärde ljudet, och sa sedan: ”Akustiktak ja, du har rätt”.

Än hade familjen bara sett hallen. De visste att det största rummet fortfarande väntade. Det som de tidigare ägarna hade använt som bibliotek. Med tanke på samtliga familjemedlemmars blygsamma intresse för läsning var det sannolikt att det nu skulle användas till något annat. Akustiktak även där dock, det skulle verkligen sägas och fick snart bevisas.

Inga lät ljuda sin ljusa stämma direkt då hon klev över tröskeln in i ex-biblioteket. Ljudet studsade i akustiktaket, det som säkert var 12-13 meter upp i luften. Ett öronbedövande ljud som faktiskt skrämde hennes föräldrar något. De visste hur exalterad hon kunde bli över saker och om akustiktaket skulle vara en sådan sak så kunde detta ljud vara något de fick vänja sig vid. De höll tummarna för motsatsen.

Den dagen var det många rop och skrik av glädje som ljöd ackompanjerade av akustiktakets eko. Det fick vara så den dagen. Det fanns anledning att känna lycka.

Tänk vad fint det hade varit om smaken var densamma hos alla människor. Vad få konflikter som hade uppstått, eller hur? Jag kan tänka på detta ganska ofta, särskilt sedan jag tidigare i år blev sambo. Det är en situation i vilken jag väldigt få gånger under mitt 45-åriga liv befunnit mig i. Jag minns det inte som så stundtals laddat som det faktiskt är. Men det kanske säger mer om min sambo, eller för all del om mig själv.

Det om det, men i detta inlägg kommer jag att belysa vår senaste ”konflikt”. En konflikt som pågått sedan i våras och som handlar om inredning i allmänhet och om plankbord i synnerhet.

Ja, ni läste rätt. Plankbord, är det någonting som är bekant för den stora massan? Om inte ska jag be att få berätta om vad plankbord är utifrån min uppfattning:

Ett plankbord är ett bord som består av plankor, vilket namnet kanske vittnar om en smula. Det är en robust skapelse som pryder allt ifrån festlokaler, pubar och restauranger till hem – förutsatt att personerna som köper hem ett har plats, vill säga. Plankborden kommer i en mängd olika storlekar men har i grund och botten samma härliga bords-karisma. Samma hållfasthet och kapacitet att rymma en jävla massa saker.

Som ni kan förstå av den här beskrivningen av plankbord så är det någonting jag uppskattar. Det är till och med någonting jag trånar efter och verkligen vill ha i mitt hus.

Annat är det med min kära sambo. Han är inte lika förtjust i plankbord, av någon anledning. Jag säger ”av någon anledning” som om jag inte visste vad anledningen var och det vet jag mycket väl. Han har nämligen presenterat dessa varje gång som samtalet har kommit upp. Det är inte så att han nödvändigtvis tycker att plankbord inte är tilltalande. Till och med kan han erkänna att de faktiskt är, som han säger: ”Väldigt fräcka”. Problemet ur hans perspektiv är att vi inte skulle ha plats för ett.

Jag säger emot. Vi har en stor yta i huset på vilken man absolut skulle kunna ställa ett plankbord som rymmer sisådär 8-10 personer. Det är faktiskt så att den yta jag tänker på till och med är helt perfekt för ett plankbord, nu när jag tänker efter. Jag tror, om jag får spekulera fritt, att konflikten handlar mer om vårt intresse eller ointresse för att få hem folk.

När jag tänker på plankbord så ser jag framför mig hur vi kan bjuda in vänner och familj. På jul, på påsk, på midsommar och på lördagar i största allmänhet.

Vad känner ni? Googla på plankbord och tyck till!

Jag har blivit ombedd att dela med mig lite om min vardag i blomsterhandeln. Det är faktiskt förvånansvärt många som frågat om detta. Sedan jag, för snart ett år sedan, berättade att jag och min sambo skulle öppna blomsterhandel har många frågor kommit in. Många tenderar att handla om just det; hur det dagliga arbetet ser ut. Jag vet inte om detta intresse tyder på att många av er skulle vilja jobba med blommor och växter. Om så är fallet, ja då blir jag nöjd!

Så, senaste veckan i vår blomsterhandel alltså.

Låt mig börja med veckans första kund. Det var en man som kom in och ville köpa en bukett blommor som matchade ett ganska specifikt syfte. Han skulle nämligen gå i pension och ville ge sina kollegor någonting i avskedspresent. Därför kom han till vår blomsterhandel. Medan jag fixade ihop en bukett frågade jag honom om det inte brukade vara tvärtom. Ni vet, att den som går i pension är den som ska få presenter. Han höll med och ansåg därför att det var kul att bryta mönstret en smula. Jag höll med. Han lämnade vår blomsterhandel med en bukett som matchade gruppens mångfacetterade personer och dynamik. Det var fint, tycker jag!

Nästa dag fick blomsterhandeln besök av en kille som ville köpa blommor till en tjej han tyckte om i skolan. Det var så fint att jag nästan blev tårögd. Han hade bara 80 kr, förklarade han. Men jag satte faktiskt ihop en bukett som vi skulle kunna tagit 350 kr för. Grabben måste ju ha något fint om han vill imponera på henne. Det var verkligen en sådan stund då jag var väldigt nöjd med beslutet att starta blomsterhandel.

Vi spolar fram till torsdag eftermiddag då jag fick besök av någon som nog kan ha varit blomsterhandelns äldsta kund sedan starten. Kvinnan vi fick äran att få besök av berättade att hon hade bott i området när det inte fanns något annat än åkrar här. Lägg därtill att husen där vår blomsterhandel ligger är väldigt gamla, i alla fall om ni frågar mig. Jag antar att allt är relativt.

Kvinnan skulle hur som helst köpa blommor av oss för att hennes son fyllde 80 år. ”Han växer upp så fort, det är inte riktigt klokt.” sa hon och skrattade. Det gjorde jag också. Hon fick en fin rabatt, det kan jag lova.

Undrar om jag kanske ska vara lite mer sparsam med rabatterna. Annars får vi ju inte in de pengar vi betalat för att få in blommorna till blomsterhandeln. Vad tycker ni? Man måste ju kunna gå på känsla lite också, eller hur?

Jag har bott i Haninge i över 20 år och aldrig genomfört en rekond. Är inte det lite märkligt? Eller ja, du lär knappast tycka att det är märkligt i detta skede men när du har läst inlägget har du sannolikt kommit på andra tankar. Nu ska jag be att få berätta:

Så, i Haninge finns en rekond-biltvätt som – enligt folk jag känner – erbjuder de bästa tjänsterna i hela regionen. Saken är bara den att jag inte har varit bilägare särskilt länge. Jag har inte ens haft körkort och detsamma gäller för min sambo. Vi har klarat oss, fram till dess att vi skaffade barn, och därmed ändrades allt.

En av de första insikterna jag fick efter att ha fixat bil var det faktum att bilar blir väldigt smutsiga. Väldigt, väldigt smutsiga och väldigt, väldigt enkelt. Vid detta laget hade jag alltså varken koll på att det fanns en ledande biltvätt i Haninge eller ens vad rekond var. Jag visste noll om bilar och om bilvård.

Det var först när min svåger var hemma hos mig och fick titta på bilen som ett ljus gick upp. Han uttryckte sig långt ifrån milt, och sa: ”Men hur fan ser bilen ut egentligen? Vad har ni gjort med den?”. När han sedan hoppade in i bilen – i samband med att vi skulle hämta ett bord – uttryckte han sig på samma sätt. Han frågade därefter varför jag inte åkte till biltvätten i Haninge och tog en rekond.

Ja, varför gjorde jag inte det? Svaret har nämnts tidigare och förtjänar att nämnas igen. Jo, eftersom jag ju inte visste vad det skulle innebära med rekond och var tvätten i Haninge fanns. Det var lite svårt att handla då.

Christer, som min svåger heter, berättade för mig om vad en rekond, på detta ställe i Haninge, kunde innebära. Han lade ut orden om denna tjänst och jag tänkte faktiskt att det nog var för bra för att vara sant. Att han överdrev för att få igenom sin mening. Jag menar: Jag förstår också att bilen var smutsig och behövde rengöring. Först när jag köpt en rekond i Haninge förstod jag exakt hur smutsig den var – och vilket rengöringsbehov vi faktiskt hade att göra med.

Bara tre dagar senare, på måndagen efter bordhämtningen, åkte jag till stället i Haninge för rekond. Det är rimligt att säga att jag aldrig blickat tillbaka sedan dess. Herregud vilken otrolig skillnad. Det var faktiskt helt makalöst. I nästa inlägg ska jag berätta närmare exakt om hur det gick till. Då hoppas jag att ni är här med mig!

Vi kan inte riktigt förbise det faktum att jag skrivit om väldigt olika saker senaste tiden. Kanske är det en stundande 30-årskris. Kanske är det något annat. Jag vet inte men det är något som är i görningen som jag inte riktigt kan ansvara för just nu.

Jag kan väl dock säga såhär. Förbered er på ytterligare ett annorlunda ämne. Jag kommer att skriva om flyttstädning i Stockholm. Det är nämligen någonting som jag och min sambo tog hjälp med när vi nu, äntligen (!), skulle flytta ihop. Vi hade köpt lägenhet i Stockholm ihop och för att göra det så smidigt som möjligt tog vi in professionell flyttstädning. Vilken jävla grej det var. Nu ska jag förklara just varför!

Ingen av oss tycker om att städa. Det är oerhört tydligt. Inte nog med det så är det ingen av oss som är särskilt duktig på det. Vi vet verkligen inte hur man gör för att hålla rent. Vi har snackat om att skaffa permanent städhjälp med några veckors mellanrum. Detta har vi inte fått tummen ur om. Nu, när flytten stundande, bestämde vi oss dock för att skaffa flyttstädning i Stockholm – som sagt.

Smidigheten med företaget i Stockholm som levererade vår flyttstädning var nog det jag var mest imponerad över. Det var en makalös smidighet från början till slut. Allt började, såklart, med att vi ringde. Jag sa hej och vad mitt namn var och vad vi behövde hjälp med och när. Ungefär 1,5 minut efter att de svarat i telefonen bokades ett möte in. Vi stämde av när flytten skulle ske och därför när flyttstädningen i Stockholm behövde genomföras. Sedan spikade vi det och jag fick en faktura när jobbet var klart. Är det inte helt otroligt? Vad går egentligen så smidigt i vår krångliga samtid? Svaret är inget annat!

Det var också ett himla trevligt gäng som vi fick hjälp av. Det var otroligt tydligt att de hade jobbat med flyttstädning i Stockholm länge. Väldigt länge. De hade stenkoll, inte bara på hur de skulle ta sig fram osv – utan också hur arbetet kunde genomföras så snabbt men ändå bra som möjligt. Effektiviteten syntes direkt när de ankom till lägenheten. Till och med hälsingen skötte de effektivt. Vi lämnade ifrån oss nycklarna, kilade ner på stan och käkade brunch och kände oss HELT säkra på att flyttstädningen i Stockholm låg i trygga händer.

Mycket riktigt. Bara efter ett par timmar var flyttstädningen klar och vår gamla lägenhet i Stockholm såg ut som ny.

Ja, ni som följer mig har fått hänga med i den här följetången under några veckor. Jag talar om händelsen då jag såg en man springa in och gömma sig under väderskyddet till en ställning i huset bredvid. Jag såg alltså detta ske precis innan jag skulle lägga mig att sova och det var en spännande upplevelse.

Under tiden jag tittade och hade sett mannen springa in i byggnadens väderskydd hade polisen kommit till platsen. De omringade huset och de var säkert 10 personer. Den här killen behövde de helt enkelt fånga. Han hade gjort något som inte skulle få gå obemärkt förbi statens arm.

Jag satt i skydd av mörkret och såg ner på gården utanför grannhuset där dramat utspelade sig. Det gick långsamt. Poliserna rörde sig tyst runt omkring och jag såg att de också tagit sig upp på taket. Kanske försökte de genskjuta honom på väg upp eller ner i ställningen. Det tycktes vara den plats till vilken de trott att han smitit.

Jag ville inte blinka, så intressant tyckte jag att det var. Som att se en spännande film fast den skedde utanför mitt eget fönster. Så plötsligt..!

Mannen hoppade fram bakom nämnda väderskydd, till synes sprungen ur den lilla tomten som en av lägenheterna förfogade över. Han sprang över mot andra sidan gatan och det var tydligt att han inte hade några planer på att bli arresterad.

Det var i detta skede som jag handlade snabbare än någonting i mitt liv. Jag tänkte att de ju var tvungna att sätta dit den här killen. Han kunde inte få fortsätta med vad det nu var han höll på med. Jag öppnade fönstret hastigt och tre av poliserna tittade upp mot mig och lös med sina ficklampor. Jag pekade ivrigt med fingret i den riktning som mannen sprungit. Två av poliserna sprang ditåt i en jävla fart. Den tredje gav nya order till sina kollegor runt omkring och uppe i huset.

Jag ropade för att göra instruktionen än tydligare: ”Han såg ut att springa in i buskaget borta till höger”. Efter ungefär 30 sekunder hördes ljudet av en fångst. De hade tagit honom och bar fram honom ur dungen mellan hus 42 och 44.

Polisen stod vid väderskyddet och visslade upp mot mig. Jag såg dit och fick instruktioner från mannen som sannolikt var chef. Han höll fortfarande en hand i husets väderskydd när han sa ”Du borde gå in och stänga nu. Tack för hjälpen”.

Det där gjorde mig ju inte mindre nervös direkt. Jag fortsatte med fönstret stängt att snegla bort mot detta väderskydd. Hur fan hade han gömt sig där under egentligen? Och vad hade han gjort?

Många frågor sökte svar om såväl väderskydd som misstänkta brottslingar.

Nu ska jag berätta hur vi gjorde för att transportera vigselringen till våra händer under bröllopet förra sommaren. Det är nämligen ganska spektakulärt, om ni frågar mig. Många skulle nog också säga att det är lite over-the-top, men vi ville ha det så.

Ni vet förstås om att det brukar vara så när det gäller vigselring. Något barn ska komma gåendes i mormors gamla barnklänning och blygt lämna över ringen. Någon bästa vän ska ha vigselringen i fickan och ge över den framför prästen. Vi ville slå på stort när det kom till vårt bröllop. Vi ville att det skulle vara något som folk pratade länge om.

Såhär gick det till:

Vi valde strategiskt att ha vigseln vid en kyrka nära ett stort fält. På fältet fick man nämligen landa om man hoppat fallskärm. Ni förstår då att det var det som påbörjade transporten av vigselringen. Det var min framtida frus bror som kom landandes medan alla gäster, inklusive vi själva, befann oss på gården. Han landade smidigt och lätt, van som han var, i närheten av kyrkomuren. I sin hand höll han vigselringen. Jag tyckte att det var något onödigt att han hållit den där hela tiden. Kunde han inte tänkt längre och haft vår vigselring i fickan i alla fall? Tänk om han hade tappat den.

Hur som helst. Därefter fick publiken ännu en chock, då min syster tog över transporten av vår vigselring. Detta gjordes genom att hon kom ridandes bakom hörnet på kyrkan, på en stor vit häst. Hon red fram till muren, nickade mot fallskärmshopparen och tog över vigselringen i sin hand. Sedan satte hon iväg i en jävla fart runt kyrkan. Hon red ett varv och tog sig sedan in genom de stora dörrarna. Väl därinne var det min frus andra syskon som tog över. De var tre och alla sjunger ofantligt bra. De tog ton i öppningen till kyrkan, samtidigt som den äldsta av dem höll vigselringen. Inte ett öga torrt, det kan jag lova.

När de sjungit klart och bugade mot publiken applåderades det. Men det var inte slut där. Inte på långa vägar. Plötsligt kom en bil inkörandes på uppfarten. En Bentley, en oerhört snygg sådan. Ur bilen klev någon som ingen av gästerna hade kunnat tänka sig skulle komma på vårt bröllop. Det var nästa bärare av vår vigselring. Nästa Frodo, så att säga.

Ett sus gick genom publiken.

OK, man kan lugnt säga att intresset fortsatt är högt. Jag talar om ert intresse om mitt arbete som förare av budbil i Örebro. Ett arbete som, till synes, är någonting som förvånar väldigt många av er. Jag antar att jag kan förstå detta. Jag menar, för mig är det ju helt naturligt och en helt vanlig del av mitt förflutna. Men jag förstår att köra budbil i Örebro inte direkt ligger i linje med vad jag gör idag. Sånt är också spännande tycker jag!

Frågor ställdes och besvarades här i bloggen. Fler frågor, många fler, har kommit in och jag tänker därför att jag gör vad jag gjorde sist: Jag svarar helt enkelt. Nu kör vi.

Bäst med att köra budbil i Örebro?

Ruggigt bred men väldigt bra fråga. Jag fick fundera rejält för att kunna svara på den. Det fanns nämligen fler saker som var väldigt bra med att köra budbil i Örebro, enligt mig. Det första jag kom att tänka på är den meditativa känslan av att köra omkring hela dagarna. Man lyssnar på radio, gör sina ärenden och åker sedan hem. Ibland går det lite fortare än tiden man utsatt och då kunde jag köra budbilen raka vägen till mitt hem i Örebro.

Kollegorna var dessutom kanon. Inte för att vi fick så himla mycket tid med varandra, eftersom vi körde våra olika budbilar i Örebro. Men när vi väl fick utrymme att ses så var det verkligen ett skönt gäng. Jag uppskattade allihop väldigt bra, och det gäller även för bolaget där jag jobbade. Kanongäng, helt enkelt!

Det finns också många fler saker att hylla men jag får fundera över det till nästa vecka!

Hur länge körde du budbil i Örebro? 

Det blev strax över fem års tid. Helt galet, kan tyckas. Jag tycker i alla fall så när jag blickar tillbaka. Jag är 40 år gammal och tiden i budbil i Örebro känns som ett ögonblick på ett sätt men som en hel livstid på ett annat. Jag tror att det var år som formade mig både professionellt och privat. Jag ångrar inte att jag körde budbil i Örebro så länge, utan ser tillbaka på det som en ”formgivande” epok i mitt liv.

Ös på med frågorna så försöker jag besvara dem så snart som möjligt!

• ”Riktigt fina fasadsiffror här” sa Roger där vi gick längs gatan.

Det var nog den mest oväntade kommentar jag någonsin hört. Det var visserligen inte förvånande att förvånande meningar kom ur hans mun. Vi hade trots allt umgåtts sedan vi var barn. En och annan rolig kommentar kom ur hans mun varje gång man sågs. Nu handlade det om fasadsiffror. Nästa gång kommer det att handla om något annat.

• ”Jaha. Fina fasadsiffror säger du, Roger. Var kommer en sådan tanke ifrån. Om man får fråga?” svarade jag.

Därmed satte jag hjulen i rullning. Det följde en lång utläggning om fasadsiffror. Han argumenterade för vilka som var de finaste och vilka som var de fulaste. Han belyste mig också om att valet av fasadsiffror handlar mycket om det grafiska. Det gäller att matcha de siffror man väljer med den byggnad de ska sitta på. Den fasad det handlar om helt enkelt.

Jag gillade inte att erkänna det men jag hade faktiskt spetsat öronen. Jag vet inte varför men det här om fasadsiffror var faktiskt ganska intressant. Han fortsatte att tala om fasadsiffrorna i området där vi gick. ”Titta där” och ”Titta här borta då” sa han och gick och hade utläggning om varenda siffra vi såg. Tillslut kände jag mig tvungen att ställa den uppenbara frågan:

• ”Men hur vet du allt detta om fasadsiffror? Hur är det ens möjligt? Du vet knappt vem som är Sveriges statsminister men du vet allt om fasadsiffror, tydligen. Hur har det gått till? Vem är du egentligen?” frågade jag frustrerat.

Han vände blicken mot mig som om jag var dåren. Sedan sa han något som fick mig att inse att det förmodligen var så också:

• ”Men herregud. Min pappa arbetade ju med fasadsiffror i hela sitt liv. Faktum är att det inte är omöjligt att han har satt upp just dessa. Det måste jag väl ha sagt någon gång förut? Det vet jag till och med att jag har gjort nu när jag tänker efter. Javisst, det har jag definitivt gjort.”

Jag kände mig oerhört dum. Nu mindes jag att han talat om sin pappa, som var en av de första i stan att utveckla en viss typ av fasadsiffror. Jag var nog bara en dålig lyssnare. Det ska jag ändra på.

Nu har vi gått igenom alla pappas saker och fått svar på det mesta kring begravningen. Det har varit en jobbig tid men jag tror att vi nu alla ser ljuset i tunneln. Pappa blev, som jag nämnt tidigare, hela 98 år gammal. På så många år hinner man göra många saker. Idag kommer jag att fokusera på en sådan sak. En aspekt av hans liv som ingen av oss kände till förrän vi gick igenom hans gamla papper. 

Det visade sig att min pappa Rutger har varit målare i Falköping en gång i tiden. Detta var alltså i mitten och slutet av 1940-talet. Tydligen var efterfrågan på målare, såväl i Falköping som i övriga landet, hög under efterkrigstiden. Eftersom världen varit lite väntande under ett antal år vill nu plötsligt alla rusta upp. Även i Sverige som inte ens var inblandade aktivt i kriget. Min pappa fyllde då alltså behovet av målare i Falköping, av alla ställen.

När jag och mina syskon fick reda på detta var det ingen som kunde påminna sig om att de hört det förut. Tydligen hade han flyttat till Falköping under några år för att just arbeta som målare. Det är lite konstigt, eftersom släkten bodde i Norrland. En rejäl resa för att testa på ett arbete som målare i Falköping. Där blev han i alla fall kvar i ett par år.

De andra gick vidare snabbt men jag kunde inte riktigt släppa detta. Att vår far hade varit målare i Falköping var svårt att greppa. Kanske var det extra ”laddat” för mig eftersom min sambo är därifrån. Jag vet inte. Jag bar i alla fall med mig detta, och gjorde det även när vi skulle åka ner till hennes föräldrar och hälsa på. Då tog jag tillfället i akt att berätta för svärmor.

”Kände du till en norrländsk målare i Falköping som bodde här under några år i slutet av 40-talet?”. Svärmor borde ha varit omkring 15 år då, så kanske var det lite för stor åldersskillnad. När jag ställde frågan om denne målare i Falköping började hon le. Ett sådant leende man får när man påminns om någonting man inte tänkt på under många år.

”Menar du redige Rutger? Han var målare i Falköping när jag var flicka, och han var från Norrland. Varenda kvinna i byn var förtjust i honom. Till och med mamma”. 

Ni ser, det lönar sig att gräva lite!

Som utlovat sitter jag nu här, redo att lägga ut mig själv fullständigt. Det blev smärre ramaskri för ett par veckor sedan när jag – en gång för alla – presenterade mitt förflutna och vad jag arbetat med under åren som föregått denna blogg. Jag antar att jag både är förvånad och tycker att det är väntat att ni visade intresse. Jag är förvånad eftersom jag fortfarande har svårt att förstå varför någon skulle vara intresserad av att veta något om mig. Det är väntat om jag tänker på hur jag skulle reagera på samma sak från en bloggare jag läste.

Hur som helst, detta kommer handla om när jag renoverade balkonger i Stockholm. Det var nämligen ett arbete jag hade under ca 2 år av mitt liv strax efter gymnasiet. Jag flyttade till Stockholm och började renovera balkonger för att en vän tipsade om det. Han hade gjort liknande. Ja, flyttat till Stockholm alltså, inte för att renovera balkonger. Faktum är att jag knappt minns vad han jobbade med då. Kanske något bageri? Det vet jag i alla fall att han arbetat med förut.

Ni har skickat in frågor om min period inom renovering av balkonger i Stockholm. Jag har inte hunnit svara på alla. Jag har faktiskt inte ens försökt eftersom det var en del. Jag tänkte nu att jag skulle ge svar på några av de vanligaste frågorna ni skickat mig om att jag renoverat balkonger i Stockholm. Såhär har det sett ut?

Varför har du renoverat balkong i Stockholm?

Frågan är intressant ställd och det var därför jag tog med den. Anledningen till att jag tog jobb som innebar att jag renoverade balkonger i Stockholm var väl, först och främst, att jag behövde arbete. Jag ville bo i Stockholm och renovera balkonger vad det jag kunde. En annan aspekt som svarar på varför är förstås mitt intresse av att vara utomhus. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att sitta på ett kontor dagarna i ända. Nej, jag vill arbeta utomhus och med kroppen.

Hur kom du in på renovering av balkonger i Stockholm?

Det började med att jag gjorde detta i min lilla hemstad. Jag tyckte om det. Visste väl någonstans att det inte skulle vara något jag sysslade med föralltid. Att renovera balkonger i Stockholm kändes dock utvecklande. Det var fint att få bo i en större stad och utföra större projekt. Jag flyttade som sagt upp för att min vän som bodde där hade hört sig för. De sökte jobb inför våren på en firma som han hade någon koppling till. Jag tog chansen och fick jobbet.

Vi tar det igen eftersom många tycks ha missat förra gången jag skrev. Så, jag arbetar alltså – när jag inte skriver i denna blogg – med facility management. Många av er undrade vad sjutton jag menade när jag skrev detta förra veckan. Jag tänker därför att jag ska gå igenom det mest basic gällande facility management idag.

Låt oss börja med att gå igenom vad det är. Facility management är alltså en typ av städ- och servicetjänster som företag och organisationer tar hjälp med. Denna typ av tjänst har funnits under många år. Däremot är det först på senare år som tjänsten har breddats och utvecklats till vad den är idag. Idag finns mängder av företag som erbjuder facility management av olika slag. Tyvärr finns fortsatt bolag som är oseriösa och vars tjänster är undermåliga och/eller överprisade.

För att du, och ditt företag, inte ska begå ett misstag är det viktigt att ni vänder er mot en trogen partner. Det finns gott om sådana, även om jag förstås skulle föredra att ni vänder er till mig och våra tjänster inom facility management. Nu när jag har varnat om det kan vi gå vidare.

Man skulle kunna säga att facility management är en tjänst som helt anpassas utefter kundens behov – och det finns verkligen många olika sådana. Tänk bara hur många verksamheter som just nu bedriver sin business i olika kontor. Olika branscher, olika personer som arbetar där och olika kunder. Ja, en väldig massa olika behov av städning och service helt enkelt. För ett företag kan facility management, förutom städ, gå ut på leverans av varor av olika slag. För ett annat kan verksamheten kräva extra noga städning. Kanske för att man sysslar med livsmedel eller produkter som inte får spridas. Det kan också handla om sjukhusmiljöer med extra krav på renlighet.

Någon ställde frågan hur länge jag arbetat med facility management och jag var tvungen att tänka efter. Jag började titta lite på städbranschen direkt efter gymnasiet. Detta är alltså år 2005. När jag sedan valde att studera och utbilda mig inom service hade jag egentligen som mål att revolutionera facility management. Jag vill tro att det var så som det blev när jag var klar. Man kan i alla fall inte säga något om att mina tjänster inte har uppskattats av de kunder som tagit del av dem. Det har varit väldigt framgångsrikt och uppskattat genom åren.

Skicka gärna in era spörsmål om facility management. Jag ska försöka besvara dem till nästa vecka igen.

Till dess, ha det så bra!

Jag pratar sällan om mitt förflutna. Eller: Jag berättar i alla fall väldigt sällan om det som varit i mitt arbetsliv. Varför? Jag vet inte riktigt. Kanske tänker jag att ni inte ska vara intresserade av det. Att ni ska gå härifrån (ur bloggen) och känna er uttråkade. Detta är en mardröm för mig att tänka på och då tar jag det säkra före det osäkra. Idag kommer jag bryta mot mönstret. Jag kommer att skriva om när jag arbetade med fönsterbyte i Stockholm.

Nu blev ni förvånade, eller hur? Ingen av er borde veta att Stockholm och fönsterbyte har varit mitt arbete en tid. Så är det i alla fall. Jag var i Stockholm och arbetade med fönsterbyte under 7 månader när jag var typ... 21 år? Jag hade gjort liknande i hemstaden. Jag visste att jag ville flytta till Stockholm och fönsterbyte låg nära till hands. Planen var aldrig att hålla på med det särskilt länge och så blev det ju inte heller.

Det var enklare än jag först tänkte att få jobb inom fönsterbyte i Stockholm. Betydligt enklare faktiskt. Det var dessutom ett jobb som passade mig väldigt bra. Jag trivdes att bo i Stockholm och det var mycket roligare att syssla med fönsterbyte där än hemma. Det finns absolut en del av mig som tänker att jag hade haft det fortsatt kul i huvudstaden. Det var en rolig tid. Jag lärde känna massor av människor och kände mig nöjd med tillvaron, med existensen.

Kanske skulle man flytta upp till Stockholm och köra fönsterbyte igen? Jag menar, bara för att testa om det fortfarande har den potential som jag såg på den tiden. Kanske skulle ge livet ett ansiktslyft, så att säga. Det lät förstås mer deppigt än det är. Jag trivs med min situation men jag ska inte sticka under stol med att jag gärna hade ruskat om i grytan lite. När jag arbetade med fönsterbyte i Stockholm såg jag inte så långt framför mig. Det låter klyschigt men jag menar det verkligen: Jag tog dagen som den kom när jag var verksam inom fönsterbyte i Stockholm.

Vad har ni jobbat med? Jag vill tro att jag känner er och hur ni resonerar någorlunda mycket. Desto mindre vet jag om era historier. Jag vill därför be er att berätta dem. Är det någon annan som har jobbat med fönsterbyte i Stockholm kanske?

Sådär ja. Då har jag äntligen testat på online dating. Detta kommer knappast som en chock för någon av er. Jag har ju skrivit om att jag gått i dessa tankar länge. För ungefär en månad sedan lät jag berätta att jag nu tagit klivet och skaffat en app för online dating. Jag lovade att återkoppla efter en månad för att meddela hur det hade gått. Detta gjorde jag förra veckan och jag bad er skicka in era frågor. Här är jag nu därför för att svara på dessa kollektivt. Det ska bli spännande!

Vad tyckte du om online dating?

Detta var den absolut vanligaste frågan som ställdes till mig om online dating. En generell sådan men det ger ofta bäst svar, tycker jag. Så, vad tyckte jag egentligen? Jag tycker att det var roligt. Jag tror att det är det bästa ordet att beskriva online dating med. Det var roligt. Det gav mig verkligen någonting att öppna upp för att träffa och ges intryck från andra människor. Detta gör jag sällan eftersom jag jobbar hemifrån och frilans. Online dating gjorde att jag kunde få se andra perspektiv, titta in i andra personers liv. Det var fint. Mycket fint, faktiskt.

En annan aspekt som jag gillade är att online dating har fått mig att testa nya saker. Jag har varit ganska påhittig i att komma på ställen att gå på dejt men de jag träffat har överträffat mig. Under den månad som jag har sysslat med online dating har jag: Spelat bowling, gått på konsert 3 gånger, ätit på 9 nya restauranger, gått promenader på ställen jag aldrig gått förut. Jag har till och med vinterbadat. Det ni!

Min slutledning är väl helt enkelt att det gav mig mycket positivt att testa online dating. Vissa saker är kanske åt det mer negativa också men de kan jag återkomma med när någon ställt frågan.

Hur många dejter har du varit på sedan du startade med online dating?

Jag fick sitta och räkna en stund på detta. Det har faktiskt varit ganska intensivt. Jag har träffat totalt fem personer. Två av dessa har jag bara träffat en gång var. Ingen av oss kände nog att vi var den rätte. De andra tre har jag träffat 2, 4 respektive 8 gånger. Som ni kan förstå så är den sistnämnde den jag fortsatt träffar och som jag planerar att fortsätta göra det med. Online dating har faktiskt tagit mig till någon jag fått känslor för. Det känns mest fint av allt!

Känner ni till stadiet då man arbetat så länge och/eller intensivt med något att man blir ett med sitt jobb? Jag minns att folk sa detta till mig när jag skulle börja jobba i kassan på en butik. ”Du kommer drömma om PLU-koder” sa dem. Jag tänkte att det var löjligt. Att det aldrig skulle ske. Det skedde redan efter att jag suttit i kassan i 3 dagar. Detta är helt sant. Nu arbetar jag med marknadsundersökning. Detta har jag gjort länge och drömmarna kom inte lika snabbt som när jag var verksam i butik. Men kom gjorde de, och de kom med besked.

Häromdagen hade jag en av mina mest intensiva drömmar om marknadsundersökning. Jag ska berätta hur den gick, trots att jag inte är så förtjust i berättelser om drömmar.

Till att börja med så var min chef, hon som ger mig uppdrag inom marknadsundersökning, i drömmen. Hon påminde väldigt mycket om sig själv men idéerna var något annorlunda. Hon delade ut teman för marknadsundersökning till mig och mina kollegor på morgonmötet. Det var som ett gäng soldater som får uppdrag och sedan rusar ut med vapen i högsta hugg. Jag minns några av de marknadsundersökningar som hon ”beordrade” skulle ske. Såhär såg det ut:

Magnus marknadsundersökning

Min äldsta kollega Magnus skulle en gång för alla reda ut vilken som är den bästa lunchrestaurangen i Vasastan. Hon gav honom order om att genomföra en marknadsundersökning som tog reda på detta. Jag som arbetar i branschen kan redan se en väldigt massa hål i en sådan analys. För att inte tala om hur ointressant svaret skulle vara.

Ulrikas marknadsundersökning

Ulrika fick ta det ett steg längre i trams-riktning. Hon fick i uppdrag att, med marknadsundersökning, undersöka med vilken hand folk torkar sig mest. Ja, ni förstår förstås vad jag menar med detta. På toaletten, ni har förstått helt rätt. 

Eriks marknadsundersökning

Min kollega och närmaste vän på jobbet, Erik, fick lov att göra en marknadsundersökning han aldrig genomfört förr. Det var hans uppgift att ta reda på hur många människor som tycker att vida jeans respektive tighta jeans är snyggast. Detta är något jag ägnat mycket tid åt att fundera över själv så det var inte så konstigt att detta dök upp. Knasig analys dock.

Min marknadsundersökning

Ja, jag skulle ta reda på hur folks matvanor såg ut. Hur mycket frukt som konsumerades i förhållande till ålder. Faktiskt ett ganska intressant tema. Något som inte alls är omöjligt att jag kommer att genomföra någon gång i den verkliga världen.

Jag ber att få återkomma om några dagar igen. Lämna kommentarer till dess!

Gudarna ska veta att jag inte vet någonting om hur betongarbete i Stockholm går till. De vet de säkerligen också, om de sneglat på mitt liv något. De vet säkerligen att dessutom kan sträcka det längre och säga att jag vet väldigt lite om fysiskt arbete överlag. Jag är inte händig. Jag vet knappt vad något redskap av något slag heter. Det har aldrig varit ett problem fram till jag fick barn. Min son är nämligen väldigt besviken på mig för att jag inte kan sådant. Han menar att många av hans kompisars föräldrar har en händig ådra. Den ådra som jag saknar. Jag är dock en berättare, och en väldigt bra sådan. Detta håller sonen med om. Särskilt mycket håller han nog med om det när jag igår improviserade fram en historia om betongarbete i Stockholm.

Ja, ni läste rätt. Detta kommer att vara inlägget då jag skryter om att jag kan berätta historier om betongarbete i Stockholm. Betongarbete i Stockholm som jag alltså inte kan någonting om. Läs gärna vidare eller gå och gör något vettigare med er tid, men nu kör vi:

Stockholm är en stad som växer både nedåt, uppåt och på bredden, och för detta behövs betongarbete. Inte nog med det. Det kräver dessutom att det finns en massa människor som vill jobba med betongarbete i Stockholm. Många skulle säga att de flesta som bor i Sveriges huvudstad vill syssla med annat. De vill vara mäklare eller så vill de syssla med digital marknadsföring av något slag. Andra vill driva YouTube-kanaler och det finns de som vill jobba för de rikaste för att bli rika själva. Det är färre personer i Stockholm som väljer betongarbete i första rummet. Men som tur är finns det vissa.

Markus flyttade från den lilla staden Trosa till den stora staden Stockholm för att syssla med just betongarbete. Trots att han bott nära huvudstaden i hela sitt liv hade han bara varit där ett fåtal gånger. När han flyttade till Stockholm för att börja med betongarbete kunde han räkna på en hand de gånger han satt sin fot i staden. Märkligt, verkligen, men nu var han äntligen här.

Mer om Markus och hans betongarbete i Stockholm imorgon.

När man har barn hamnar man stundtals i väldigt märkliga situationer. Många gånger är situationerna förstås väldigt omärkliga. Detta tror jag att alla föräldrar därute håller med om. Ni vet, vardagslunken trummar på och inget speciellt händer. Sedan inträffar något som får en att titta på sitt barn och tänka: ”Hur kom den här tanken fram?”. Detta hände mig nyligen när jag fick i kvällsuppdrag att berätta en historia om en flyttfirma i Stockholm.

Tro mig, jag älskar att berätta historier. Jag älskar till och med att skriva historierna. Så förtjust är jag. Detta uppdrag, att berätta sagor om flyttfirmor i Stockholm, det kom något oväntat. Jag bad sonen om 10 minuter innan jag skulle börja berätta och gick iväg för att förbereda mig.

OK, flyttfirma i Stockholm. Vad händer på en sådan? Vad är intrigen i historien? Kanske är det något väldigt tungt som ska flyttas. Det måste väl ändå en flyttfirma i Stockholm springa på titt som tätt. Det var många tankar som snurrade i skallen. Varför var det just Stockholm som flyttfirman låg i förresten? Varför kunde den inte ligga i vår egen stad. Ja, ja, det finns väl åtminstone fler uppslag i huvudstaden. Mycket som händer.

Hur som helst, tiden tickade på och jag kunde inte komma på riktlinjerna för ”sagan”. Vad hände egentligen på flyttfirman i Stockholm? Det kanske handlade om att man skulle flytta saker från ett slott in i en liten 2-rumslägenhet. Det är väl en rolig historia om en flyttfirma i Stockholm? Kungen och Drottningen har beslutat sig för att flytta från Drottningholm i samband med att Kungen abdikerat. De vill flytta till Fredhäll på Kungsholmen. De vill ha nära att gå ner och bada. De anlitar en flyttfirma i Stockholm för att ta deras saker från Drottningholm till Kungsholmen. Många firmor vill åt uppdraget. Ja, i alla fall till de ser omfattningen av det.

Den stackars flyttfirman i Stockholm som får uppdraget står inför en väldig utmaning. Bara möblemanget skulle behöva ett helt lägenhetshus inne i stan för att få plats. Hur skulle de lösa detta? Ja, och metafrågan blir förstås: Hur ska jag lösa att berätta en historia om detta? Ska de misslyckas eller lyckas?

Jag hade satt mig i skiten, helt enkelt. Återkommer nästa vecka med hur detta gick!

Hej alla,

För ett par veckor sedan publicerade jag ett inlägg som rörde upp känslor. Jag är övertygad om att vissa som läser den meningen blev väldigt spända. ”Vad kan det nu vara som har hänt? Vilket kontroversiellt ämne har det skrivits om den här gången? Jag kan knappt bärga mig”. Så tänker jag att det låter i många av era huvuden nu. För den som lyckats missa detta inlägg är jag rädd att jag kan göra er besviken nu. Inlägget handlade nämligen om att jag har varit målare i Stockholm. Inte nog med att jag har varit det. Jag ska också, inom en relativt överskådlig framtid, arbeta som målare i Stockholm igen. Detta sker visserligen under en begränsad tid, men ändå. En gång Stockholms bästa målare - Alltid Stockholms bästa målare. Det är väl så det fungerar, eller?

Ni är många som har hört av er. Otroligt många i jämförelse med det genomslag jag förväntade mig av inlägget och av denna ”nyhet”. Jag antar att jag inte delar med mig så mycket om mitt forna liv vanligen. Detta ska jag försöka bli bättre på. Jag tycker faktiskt att det är ganska kul. Man ska akta sig för att bli en sådan som ständigt tittar i backspegeln. Men att då och då hålla lite småkoll på vad som sker där bak kan vara mer än en god idé – i alla fall om ni frågar mig.

Frågorna har inte låtit vänta på sig. Många har de varit. Olika till strukturen och innehållet har de också varit. Det har funnits ett intresse av att djupdyka i min tid som målare i Stockholm. Ni verkar vilja veta mer om många olika aspekter av yrket. Förutom den oerhört vanliga frågan om hur jag trivdes som målare i Stockholm har det funnits precis allt möjligt. Det var någon som frågade om jag var singel under den här perioden. Jag fick läsa frågan igen för att se om det blev rätt, men ja. Frågan gällde alltså huruvida jag, då jag jobbade i Stockholm som målare, kilade stadigt eller ej. Förvånande? Minst sagt!

Under kommande veckor, eller så länge jag får in frågor om saken, kommer upplägget vara såhär: Jag besvarar era frågor om målare i Stockholm. Jag besvarar dem dessutom kollektivt i den här bloggen, inte via mail. I gengäld vill jag ha en snäll kommentar i kommentarsfältet. Är det för mycket begärt?!

Kram på er!

Jag berättade nyligen för min son att jag arbetat inom hemstädning. Det kom som en chock. I den mån någonting kan komma som en chock för en 5-åring. Han tyckte att det var väldigt.. intressant, kan vi väl kalla det.

Hemstädning alltså. Jag vet inte varför jag inte talat om detta för honom förut. Jag antar att en aspekt är att han har varit för liten. Han har nog inte riktigt förstått vad hemstädning är tidigare. Även om jag skulle förklara det så skulle nog konceptet vara lite svårt för honom att förstå. Nu förstod han i alla fall. Mycket och väl.

Han frågade många saker om tiden jag jobbade med hemstädning. Bland annat frågade han om jag var gladare på den tiden. Det var en väldigt intressant fråga som jag faktiskt tänkte mycket på även efter jag hade nattat honom. Var jag lyckligare när jag arbetade med hemstädning?

Låt mig stanna vid den frågan. Jag hade väldigt roligt. Det kanske hade att göra med att jag var mellan 22 och 25 år gammal. Har man kanske alltid väldigt roligt då? Så kan det förstås vara. Jag jobbade med hemstädning. Jag hade superfina kollegor och jag gillade mina arbetskollegor väldigt mycket. För att inte tala om hur mycket jag gillade mina kunder när jag jobbade med hemstädning. De var verkligen fenomenala. Eftersom jag var inom hemstädning så länge hade jag samma kunder under de flesta av åren. Ja, förutom när någon gick ur tiden då. Eftersom många var äldre så hände det tyvärr titt som tätt. Sånt är livet, men det är ändå sorgligt.

Så, summa summarum: Jag var lycklig men jag var inte lyckligare när jag jobbade inom hemstädning. Det fanns en annan typ av glädje bara. Men det är allt bättre nu.

Är det förresten någon av er här som arbetat med hemstädning? Jag tänker att det i alla fall borde vara någon. Någon som känner samma sak som jag i så fall? Jag är nyfiken på att höra era tankar om saken. Ni får som vanligt gärna lämna kommentarer och tankar i kommentarsfältet. Jag besvara alla frågor vare sig de handlar om hemstädning eller ej. Så generös är jag.

Jag har alltid varit väldigt förtjust i julen. Detta kommer inte som en överraskning för någon av er som läser min blogg. Eller ja, det borde det inte göra i alla fall. Detta för att jag är väldigt öppen med detta stora intresse. Nu är det ett litet tag sedan senaste julen men den är förstås färsk i minnet för mig. Det jag kommer att berätta om idag är den julklapp som i år stack ut som den allra bästa. Nämligen ett nytt mobilskal.

Är det inte ganska oväntat? Att den bästa klappen för någon som mig – för någon som lever hela året för denna fantastiska högtid – var just ett mobilskal. Jo, jag skulle nog själv säga att det är ganska ordentligt oväntat. Mobilskal är ju förstås bra på sitt sätt. De skyddar telefonen och ser till att man får ett lite finare yttre på den. Men that’s it, eller hur? Vad mer kan man egentligen säga om mobilskal?

Nu ska jag berätta hur det gick till. Till att börja med så vill jag flagga för vem jag faktiskt fick mobilskalet av. Det var min brorsdotter. Hon är snart 11 år gammal. När man är i hennes ålder så finns det absolut inte tillräckligt mycket pengar i kassan för att köpa mobilskal. Ja, det finns i alla fall inte tillräckligt för att köpa ett så fint mobilskal som hon gav mig. Det gjorde mig från början övertygad om att det var hennes föräldrar, min bror, som köpt gåvan. Så var inte fallet. Det var hon själv som hade köpt mobilskalet till sin farbror.

”Hur hade du råd med det här?” frågade jag när jag öppnade det silvergrå mobilskalet från den fina förpackningen. Hon blev lite generad och mumlade något jag inte hörde. När jag till slut fick ur henne hur det hade gått till blev jag väldigt rörd. När hon fyllde år, sommaren innan, gav jag henne nämligen pengar. Detta hade jag mer eller mindre glömt. Hon fick 1000 kr av mig i 11-årspresent. När hon fick pengarna hade hon omedelbart sparat undan 200 kr. Dessa bestämde hon att hon skulle köpa en julklapp till mig för. Utan att någon vuxen visste om det. När jag hade hälsat på hade jag någon gång klagat över mitt dåvarande mobilskal, och det snappade hon upp.

Ja, ni förstår ju. Det kanske inte är själva mobilskalet utan tanken bakom som gör att jag ser detta som min bästa klapp förra året.

Hej alla,

Förra veckan benade jag ut ett och annat. Om ni frågar mig skulle jag säga att det är detta jag gör mest av allt, både professionellt och i arbetslivet. Jag benar ut saker när det kommer till mina barn. Hur långt är det till månen? Varför får jag inte äta glass jämt? Vad är det för skillnad mellan grönsaker och frukt? Det är några av de frågor som jag fått senaste veckan. Professionellt får jag frågor som jag enklare kan svara på. Jag arbetar nämligen med fasadrenovering. Det är detta ämne jag har kommit att skriva lite om senaste tiden. Många frågor om fasadrenovering har kommit in. Det tycks vara så att många av er är nyfikna på detta område. Vissa verkar nyfikna i största allmänhet och andra vill veta för egen del. Ja, alltså om de skulle kunna tänka sig att arbeta med fasadrenovering. Det är roligt att höra, och för unga människor som letar väg i byggbranschen tror jag att det är en bra inriktning.

Så, jag tänkte att jag skulle göra samma som i de senaste inläggen. Jag svarar på frågor som jag fått i min inkorg om fasadrenovering. Detta gör jag för att spara tid eftersom många frågor verkar vara detsamma. Jag gör det också för att de personer som undrar men inte vågat fråga eventuellt ska kunna få svar. Med detta sagt uppmanar jag er att skicka in era frågor om fasadrenovering i kommentarsfältet. Jag lovar att försöka besvara allihop inom de närmaste veckorna.

Nu har jag babblat färdigt, så åter till frågorna:

När började du jobba med fasadrenovering?

Faktum är att jag började redan innan jag slutade gymnasiet. Min pappa drev företag inom fasadrenovering. Ett företag som min farfar för övrigt hade startat en gång i tiden. Det blev så att jag blev kvar där, vilket förstås var naturligt. Vi var ett gott gäng, både vänner och släktingar, som arbetade där. Det var roliga tider och jag trivdes direkt med teamet och att arbeta med fasadrenovering.

Vilka typer av kunder levererar ni fasadrenovering åt?

Det korta svaret på frågan är: Alla. Det är ganska enkelt att förstå eftersom alla byggnader (precis varenda en) förr eller senare behöver genomgå fasadrenovering. Det är renovering av fasaden som gör att fastigheten kan stå pall för väder och vind. Det är den som gör att insidan av byggnaden skyddas. Vi arbetar med privatpersoner och privatbostäder. Vi arbetar med företag i varierande storlek och i olika branscher. Vi arbetar också med myndigheter, föreningar och andra typer av organisationer. Kyrkor, konserthus, fastighetshus, kontorskomplex. Ja, allt möjligt. 

Behovet av fasadrenovering finns ständigt, och det är framförallt därför det är en bra bransch att arbeta inom.

Det fanns en tid i livet då jag jobbade på elbolag. Har jag sagt det? Nu har jag i alla fall gjort det och då tänker jag att det inte finns någon anledning för mig att inte tala vidare om saken. Här kommer den historien:

Jag började arbeta på elbolag under tiden jag pluggade. Det var lite konstigt. Jag hade ju varit aktiv inom arbetslivet ganska många år innan jag valde plugg. Det var det många av mina klasskamrater som inte hade varit. De kom direkt från gymnasiet och såg sommarjobbet som en häftig grej att göra. För mig var elbolaget det bara ett jobb som vilket som helst.

Vad jag dessutom märkte var att de flesta som arbetade på elbolaget var betydligt yngre än jag. Nu när jag tänker på det var det nog bara min chef som var ett par år äldre. Annars var de flesta väldigt unga, som sagt. Detta är inte särskilt förvånande förvisso. Jag menar, det var ett kundtjänstjobb och de tenderar ju att locka till sig yngre. Anledningen till att jag tog jobbet på elbolaget var förstås att jag hade lång erfarenhet. Jag hade visserligen inte suttit i kundservice på elbolag just, men telefonen var jag van vid.

”Välkommen till kundtjänst, du talar med..” och så vidare. Ni vet den där grejen. Jag var i alla fall på elbolaget i 2,5 månad och kände att jag verkligen kom in i gänget. Detta trots att jag var den enda som arbetade över sommaren. Jag fick lite nya vänner vilket var kul eftersom jag var ny i staden. Vi gick ganska ofta på aw och det kändes också kul. Ett bra sätt att lära känna varandra om inte annat.

Sommaren kom och gick snabbt och när hösten skulle börja var det lite trist. Det kändes tråkigt att gå tillbaka till CSN-bidrag och att lämnat elbolaget bakom mig. Så jag valde helt enkelt att inte göra det. Jag gick in till chefen innan min sista dag och sa att jag ville jobba extra. Detta gjorde jag sedan under hela hösten, minst en dag i veckan. En mycket trevlig tid var detta.

Önskar ni höra mer om mitt elbolag eller vill ni bara veta om elpriser? Hör av er i kommentarsfältet som vanligt!

Kan någon berätta för mig varför jag alltid lyckas träffa en massa intressanta människor? Har jag någon slags magnetism som gör att spännande personer dras till mig? Vem vet. Nyligen stod det klart att det var något unikt med mig i alla fall.

Jag satt på en liten fest. Festen var upplagd så att alla skulle ta med en person som de andra aldrig hade träffat. Det var himla fint eftersom det gjorde att man var tvungen att socialisera. Något som vi svenskar förstås kan vara ganska dåliga på ibland. Vi blev totalt 12 personer på festen och jag pratade med allihop, vilket jag såg som en vinst.

Trots att jag fick njuta av alla gäster som samtalspartner ska jag nu foka på en specifik sådan. Det var en kille som hette Calle. Calle jobbade med stamspolning i Stockholm. Varför tar jag upp att han jobbar med stamspolning i Stockholm? Jo, därför att det var detta som jag och Calle talade om i över 2 timmar.

Det var inget jag trodde när jag gick iväg till festen. Ja, att jag skulle sitta i Stockholms finaste kvarter och prata om stamspolning. Det var förvånande. Ändå kommer det bara tvåa på listan över förvånande saker som skedde den kvällen. Det som överraskade mig mest av allt var att jag tyckte att det var väldigt intressant att prata om stamspolning i Stockholm. Den här killen var väldigt trevlig. Han talade på ett sätt som gjorde att man blev intresserad. Jag är övertygad om att, om vi hade talat curling istället för stamspolning i Stockholm, hade det varit samma. Han hade ordets gåva och det ska man inte förringa. Det är jag svag för.

Nåväl, 2 timmar av stamspolning i Stockholm alltså. Eftersom vi hade fin utsikt över stan där vi satt kunde jag peka på många olika byggnader och kolla facit. Det var inte direkt en fastighet i Stockholm som han hade utfört stamspolning i. Det var väldigt, väldigt många. Calle hade nämligen börjat jobba på samma företag som hans kusin. Detta var 14 år sedan. Kusinen fortsatte bara ett kort tag efter men Calle blev kvar. Nu hade han arbetat med stamspolning i Stockholm i nästan 1,5 decennium. Svindlande, eller hur? Det sa jag till honom. Han frågade hur länge jag hade jobbat med PR. Jag insåg att det var 16 år, så där fick jag på fingrarna.

Vad har vi lärt oss mer än att stamspolning i Stockholm kan vara ett roligt samtalsämne? Ingenting, men det gör inget!

En LED ramp. Det var vad jag gav till min farfar i födelsedagspresent. Om ni tycker att det är konstigt så – ja, då förstår jag väl varför egentligen. Att ge sin farfar en LED ramp till bilen, i 90-årspresent, det är möjligen lite magstarkt. Kanske är inte heller magstarkt ett rätt ordval här. Jag vet inte riktigt om jag tycker att de andra presenterna utklassade min direkt. Jag menar, hur många 90-åringar har en LED ramp till bilen? Jag känner i alla fall ingen.

För den som missat vad en LED ramp är så kan jag berätta att det handlar om en slags ljusanordning. Den sätts på bilen för att lysa upp vägen framför. Den fungerar alltså som en slags säkerhetsåtgärd. Det är tryggare att se bra på vägen. Detta är särskilt sant när man bor ute i skogen, och det gör farfar. Han rattar fortfarande omkring i skog och mark, detta trots att han nu alltså närmar sig 100-strecket. 

Förutom säkerheten så fyller LED rampen en annan viktig funktion. Den är nämligen jävligt ball. Min farfar är stans coolaste katt när han glider omkring i sin Volvo just nu. Eller ja, han är i alla fall den coolaste 90-åringen i stan. Kanske till och med i Sverige. Kanske också i världen. Så är det, mina vänner.

Tillbaka till firandet. En LED ramp blev det. Farfar blev glad. Farmor blev aningen förvirrad. Hon såg nog inte vad det var. Mina bröder såg däremot vad det var. Såg det mycket väl. Skepticismen visste inga gränser. Jag tror också att det fanns ett rejält mått med avundsjuka. Farfar blev ju glad för LED rampen. Det måste väl ändå vara syftet?

Vi gick ut, jag och farfar. Som vanligt fick jag lov att stötta honom när vi gick ner för trappan. Han gillade att köra bil eftersom det försatte honom i en position där han var jämlik övriga. Inga stela ben längre. Han var lika snabb. Lika snabb som alla andra och nu skulle han dessutom ha en LED ramp. Den skulle göra att han kunde se bättre OCH göra honom (om möjligt) ännu ballare. Jag monterade på anläggningen på hans bil och han satt på en bänk bredvid och tittade på. Sedan klev vi in i bilen och körde iväg.

Ingenting kunde undgå detta ljus. Vilken jävla LED ramp!

Hej på er.

Idag ska jag berätta varför 2021 års Black Friday kommer att bli bättre än alla andra hittills. Först ska ni däremot få lite bakgrund. Jag tänker framförallt att det krävs en förklaring för de av mig som inte följt mig så länge. Jag undrar förresten hur många det är. Om du är relativt ny läsare, skriv gärna en kommentar i kommentarsfältet!

Så, Black Friday 2021 kommer alltså att bli grymt. Jag har varit ett stort fan av den här traditionen sedan den kom till Sverige. Varje år ser jag till att passa på att köpa massa härliga prylar under årets bästa dag. Detta har sparat mig många tusenlappar genom åren. Black Friday 2021 kommer på intet sätt att bli något undantag. I år har jag fler planerade inköp än någonsin att göra. Det bästa med detta är att företag dessutom rustar för Black Friday 2021 i större utsträckning än de någonsin förut gjort. Det har i alla fall en kompis med inblick sagt till mig.

Black Friday 2021 alltså. Vad ska jag köpa i år? Jo, här kommer min lilla lista. I alla fall några av de saker jag ska investera i under 2021 års Black Friday. Är ni beredda?

Gamingmus

Kanske inte så intressant för den som inte själv gamar men detta ska bli så sanslöst skönt. Jag har känt ett förakt mot min gamla mus under ett år nu. Den gör liksom inte vad jag vill. Den är långsam i responsen och den är.. ja, den är bara kass. Under Black Friday 2021 kommer jag att hänga på låset för att beställa en ny. Var så säkra!

Skal till min mobil

Japp, mitt nuvarande mobilskal ramlar sönder en stöt i taget. Faktum är att jag knappt tror att skiten jag nu har skyddar alls. Jag har ingen lust alls att införskaffa en ny telefon och därför vill jag gärna se till att skalet håller den vid liv. Jag kommer att köpa nytt under Black Friday 2021, så är det bara.

Julklappar

Tro mig, det värsta jag vet i hela världen är att handla julklappar. Missförstå mig inte; jag gillar att ge dem, jag gillar bara inte att handla dem. Därför köper jag precis allting under Black Friday 2021. Jag ska dessutom se till att köpa allt från samma onlinebutik. Rätt smart, eller hur?

På återhörande efter Black Friday 2021, kära vänner!

Jag har, som de flesta säkert märkt, presenterat lite frågor och svar om mitt yrke senaste veckorna. Idag tänkte jag göra detsamma, men något annorlunda. Jag fick nämligen frågan om jag kunde skriva lite om specifika projekt inom solceller till företag. Det verkar som att fler människor än jag hade kunnat tro är intresserade av detta. Jag hoppas att det är vissa av er som driver företag och överväger att införskaffa solceller. Jag hoppas såklart också att ni och era företag vänder sig till mig för solceller när det är dags.

Era ord är min lag. Jag ska nu berätta om mina senaste projekt inom solceller till företag.

Möbelvaruhuset

Det var mitt första arbete av denna sort. Ja, första gången jag fixar solceller till företag som arbetar inom möbelbranschen med andra ord. En mycket bra idé, om ni frågar mig. Anledningen till att det finns särskilt stor anledning att fixa solceller för ett företag i denna bransch är denna: Yta. Som möbelvaruhus behöver man stora lokaler. Stora, rymliga och ljusa lokaler där kunder kan titta närmare på sängar, soffor, fåtöljer och allt möjligt.

Bilfirman

Jag vet inte varför men detta förvånade mig något. Det förvånade mig men gjorde mig samtidigt väldigt glad. Alla företag som införskaffar solceller slår ett slag för miljön. Jag vet inte, men det känns av någon anledning bättre när en bilfirma gör detta. Alla måste dra sitt strå till stacken för att vända den negativa klimatpåverkan. Att detta företag lät installera solceller är ett sådant strå. Detta var faktiskt ett av de roligaste projekt jag jobbat med inom solceller till företag. Inte minst eftersom det var ett himla trevligt gäng. Jag har bestämt mig för att inte skriva specifika bolag i inlägget men hör av er med kommentar så berättar jag!

Biltvätten

Ja, i ärlighetens namn så är det förstås snarlikt uppdraget ovan, men det är olika företag. Detta företag som vi gav solceller till var regionens första biltvätt med solenergi. Det är inte så illa, eller hur? Efter att vi utförde jobbet har mängder av bolag följt deras exempel.

Det kanske är en överdrift att tala om sig själv som någon slags miljöapostel. Däremot är jag stolt över att år efter år kunna leverera solceller till företag. Det förändrar samhället, på riktigt. Det sätter en energiprägel som Sverige och världen behöver.

testar mitt första inlägg här nu