Nu ska jag berätta hur vi gjorde för att transportera vigselringen till våra händer under bröllopet förra sommaren. Det är nämligen ganska spektakulärt, om ni frågar mig. Många skulle nog också säga att det är lite over-the-top, men vi ville ha det så.

Ni vet förstås om att det brukar vara så när det gäller vigselring. Något barn ska komma gåendes i mormors gamla barnklänning och blygt lämna över ringen. Någon bästa vän ska ha vigselringen i fickan och ge över den framför prästen. Vi ville slå på stort när det kom till vårt bröllop. Vi ville att det skulle vara något som folk pratade länge om.

Såhär gick det till:

Vi valde strategiskt att ha vigseln vid en kyrka nära ett stort fält. På fältet fick man nämligen landa om man hoppat fallskärm. Ni förstår då att det var det som påbörjade transporten av vigselringen. Det var min framtida frus bror som kom landandes medan alla gäster, inklusive vi själva, befann oss på gården. Han landade smidigt och lätt, van som han var, i närheten av kyrkomuren. I sin hand höll han vigselringen. Jag tyckte att det var något onödigt att han hållit den där hela tiden. Kunde han inte tänkt längre och haft vår vigselring i fickan i alla fall? Tänk om han hade tappat den.

Hur som helst. Därefter fick publiken ännu en chock, då min syster tog över transporten av vår vigselring. Detta gjordes genom att hon kom ridandes bakom hörnet på kyrkan, på en stor vit häst. Hon red fram till muren, nickade mot fallskärmshopparen och tog över vigselringen i sin hand. Sedan satte hon iväg i en jävla fart runt kyrkan. Hon red ett varv och tog sig sedan in genom de stora dörrarna. Väl därinne var det min frus andra syskon som tog över. De var tre och alla sjunger ofantligt bra. De tog ton i öppningen till kyrkan, samtidigt som den äldsta av dem höll vigselringen. Inte ett öga torrt, det kan jag lova.

När de sjungit klart och bugade mot publiken applåderades det. Men det var inte slut där. Inte på långa vägar. Plötsligt kom en bil inkörandes på uppfarten. En Bentley, en oerhört snygg sådan. Ur bilen klev någon som ingen av gästerna hade kunnat tänka sig skulle komma på vårt bröllop. Det var nästa bärare av vår vigselring. Nästa Frodo, så att säga.

Ett sus gick genom publiken.