Nu ska jag berätta hur vi gjorde för att transportera vigselringen till våra händer under bröllopet förra sommaren. Det är nämligen ganska spektakulärt, om ni frågar mig. Många skulle nog också säga att det är lite over-the-top, men vi ville ha det så.

Ni vet förstås om att det brukar vara så när det gäller vigselring. Något barn ska komma gåendes i mormors gamla barnklänning och blygt lämna över ringen. Någon bästa vän ska ha vigselringen i fickan och ge över den framför prästen. Vi ville slå på stort när det kom till vårt bröllop. Vi ville att det skulle vara något som folk pratade länge om.

Såhär gick det till:

Vi valde strategiskt att ha vigseln vid en kyrka nära ett stort fält. På fältet fick man nämligen landa om man hoppat fallskärm. Ni förstår då att det var det som påbörjade transporten av vigselringen. Det var min framtida frus bror som kom landandes medan alla gäster, inklusive vi själva, befann oss på gården. Han landade smidigt och lätt, van som han var, i närheten av kyrkomuren. I sin hand höll han vigselringen. Jag tyckte att det var något onödigt att han hållit den där hela tiden. Kunde han inte tänkt längre och haft vår vigselring i fickan i alla fall? Tänk om han hade tappat den.

Hur som helst. Därefter fick publiken ännu en chock, då min syster tog över transporten av vår vigselring. Detta gjordes genom att hon kom ridandes bakom hörnet på kyrkan, på en stor vit häst. Hon red fram till muren, nickade mot fallskärmshopparen och tog över vigselringen i sin hand. Sedan satte hon iväg i en jävla fart runt kyrkan. Hon red ett varv och tog sig sedan in genom de stora dörrarna. Väl därinne var det min frus andra syskon som tog över. De var tre och alla sjunger ofantligt bra. De tog ton i öppningen till kyrkan, samtidigt som den äldsta av dem höll vigselringen. Inte ett öga torrt, det kan jag lova.

När de sjungit klart och bugade mot publiken applåderades det. Men det var inte slut där. Inte på långa vägar. Plötsligt kom en bil inkörandes på uppfarten. En Bentley, en oerhört snygg sådan. Ur bilen klev någon som ingen av gästerna hade kunnat tänka sig skulle komma på vårt bröllop. Det var nästa bärare av vår vigselring. Nästa Frodo, så att säga.

Ett sus gick genom publiken.

OK, man kan lugnt säga att intresset fortsatt är högt. Jag talar om ert intresse om mitt arbete som förare av budbil i Örebro. Ett arbete som, till synes, är någonting som förvånar väldigt många av er. Jag antar att jag kan förstå detta. Jag menar, för mig är det ju helt naturligt och en helt vanlig del av mitt förflutna. Men jag förstår att köra budbil i Örebro inte direkt ligger i linje med vad jag gör idag. Sånt är också spännande tycker jag!

Frågor ställdes och besvarades här i bloggen. Fler frågor, många fler, har kommit in och jag tänker därför att jag gör vad jag gjorde sist: Jag svarar helt enkelt. Nu kör vi.

Bäst med att köra budbil i Örebro?

Ruggigt bred men väldigt bra fråga. Jag fick fundera rejält för att kunna svara på den. Det fanns nämligen fler saker som var väldigt bra med att köra budbil i Örebro, enligt mig. Det första jag kom att tänka på är den meditativa känslan av att köra omkring hela dagarna. Man lyssnar på radio, gör sina ärenden och åker sedan hem. Ibland går det lite fortare än tiden man utsatt och då kunde jag köra budbilen raka vägen till mitt hem i Örebro.

Kollegorna var dessutom kanon. Inte för att vi fick så himla mycket tid med varandra, eftersom vi körde våra olika budbilar i Örebro. Men när vi väl fick utrymme att ses så var det verkligen ett skönt gäng. Jag uppskattade allihop väldigt bra, och det gäller även för bolaget där jag jobbade. Kanongäng, helt enkelt!

Det finns också många fler saker att hylla men jag får fundera över det till nästa vecka!

Hur länge körde du budbil i Örebro? 

Det blev strax över fem års tid. Helt galet, kan tyckas. Jag tycker i alla fall så när jag blickar tillbaka. Jag är 40 år gammal och tiden i budbil i Örebro känns som ett ögonblick på ett sätt men som en hel livstid på ett annat. Jag tror att det var år som formade mig både professionellt och privat. Jag ångrar inte att jag körde budbil i Örebro så länge, utan ser tillbaka på det som en ”formgivande” epok i mitt liv.

Ös på med frågorna så försöker jag besvara dem så snart som möjligt!

• ”Riktigt fina fasadsiffror här” sa Roger där vi gick längs gatan.

Det var nog den mest oväntade kommentar jag någonsin hört. Det var visserligen inte förvånande att förvånande meningar kom ur hans mun. Vi hade trots allt umgåtts sedan vi var barn. En och annan rolig kommentar kom ur hans mun varje gång man sågs. Nu handlade det om fasadsiffror. Nästa gång kommer det att handla om något annat.

• ”Jaha. Fina fasadsiffror säger du, Roger. Var kommer en sådan tanke ifrån. Om man får fråga?” svarade jag.

Därmed satte jag hjulen i rullning. Det följde en lång utläggning om fasadsiffror. Han argumenterade för vilka som var de finaste och vilka som var de fulaste. Han belyste mig också om att valet av fasadsiffror handlar mycket om det grafiska. Det gäller att matcha de siffror man väljer med den byggnad de ska sitta på. Den fasad det handlar om helt enkelt.

Jag gillade inte att erkänna det men jag hade faktiskt spetsat öronen. Jag vet inte varför men det här om fasadsiffror var faktiskt ganska intressant. Han fortsatte att tala om fasadsiffrorna i området där vi gick. ”Titta där” och ”Titta här borta då” sa han och gick och hade utläggning om varenda siffra vi såg. Tillslut kände jag mig tvungen att ställa den uppenbara frågan:

• ”Men hur vet du allt detta om fasadsiffror? Hur är det ens möjligt? Du vet knappt vem som är Sveriges statsminister men du vet allt om fasadsiffror, tydligen. Hur har det gått till? Vem är du egentligen?” frågade jag frustrerat.

Han vände blicken mot mig som om jag var dåren. Sedan sa han något som fick mig att inse att det förmodligen var så också:

• ”Men herregud. Min pappa arbetade ju med fasadsiffror i hela sitt liv. Faktum är att det inte är omöjligt att han har satt upp just dessa. Det måste jag väl ha sagt någon gång förut? Det vet jag till och med att jag har gjort nu när jag tänker efter. Javisst, det har jag definitivt gjort.”

Jag kände mig oerhört dum. Nu mindes jag att han talat om sin pappa, som var en av de första i stan att utveckla en viss typ av fasadsiffror. Jag var nog bara en dålig lyssnare. Det ska jag ändra på.

Nu har vi gått igenom alla pappas saker och fått svar på det mesta kring begravningen. Det har varit en jobbig tid men jag tror att vi nu alla ser ljuset i tunneln. Pappa blev, som jag nämnt tidigare, hela 98 år gammal. På så många år hinner man göra många saker. Idag kommer jag att fokusera på en sådan sak. En aspekt av hans liv som ingen av oss kände till förrän vi gick igenom hans gamla papper. 

Det visade sig att min pappa Rutger har varit målare i Falköping en gång i tiden. Detta var alltså i mitten och slutet av 1940-talet. Tydligen var efterfrågan på målare, såväl i Falköping som i övriga landet, hög under efterkrigstiden. Eftersom världen varit lite väntande under ett antal år vill nu plötsligt alla rusta upp. Även i Sverige som inte ens var inblandade aktivt i kriget. Min pappa fyllde då alltså behovet av målare i Falköping, av alla ställen.

När jag och mina syskon fick reda på detta var det ingen som kunde påminna sig om att de hört det förut. Tydligen hade han flyttat till Falköping under några år för att just arbeta som målare. Det är lite konstigt, eftersom släkten bodde i Norrland. En rejäl resa för att testa på ett arbete som målare i Falköping. Där blev han i alla fall kvar i ett par år.

De andra gick vidare snabbt men jag kunde inte riktigt släppa detta. Att vår far hade varit målare i Falköping var svårt att greppa. Kanske var det extra ”laddat” för mig eftersom min sambo är därifrån. Jag vet inte. Jag bar i alla fall med mig detta, och gjorde det även när vi skulle åka ner till hennes föräldrar och hälsa på. Då tog jag tillfället i akt att berätta för svärmor.

”Kände du till en norrländsk målare i Falköping som bodde här under några år i slutet av 40-talet?”. Svärmor borde ha varit omkring 15 år då, så kanske var det lite för stor åldersskillnad. När jag ställde frågan om denne målare i Falköping började hon le. Ett sådant leende man får när man påminns om någonting man inte tänkt på under många år.

”Menar du redige Rutger? Han var målare i Falköping när jag var flicka, och han var från Norrland. Varenda kvinna i byn var förtjust i honom. Till och med mamma”. 

Ni ser, det lönar sig att gräva lite!

Som utlovat sitter jag nu här, redo att lägga ut mig själv fullständigt. Det blev smärre ramaskri för ett par veckor sedan när jag – en gång för alla – presenterade mitt förflutna och vad jag arbetat med under åren som föregått denna blogg. Jag antar att jag både är förvånad och tycker att det är väntat att ni visade intresse. Jag är förvånad eftersom jag fortfarande har svårt att förstå varför någon skulle vara intresserad av att veta något om mig. Det är väntat om jag tänker på hur jag skulle reagera på samma sak från en bloggare jag läste.

Hur som helst, detta kommer handla om när jag renoverade balkonger i Stockholm. Det var nämligen ett arbete jag hade under ca 2 år av mitt liv strax efter gymnasiet. Jag flyttade till Stockholm och började renovera balkonger för att en vän tipsade om det. Han hade gjort liknande. Ja, flyttat till Stockholm alltså, inte för att renovera balkonger. Faktum är att jag knappt minns vad han jobbade med då. Kanske något bageri? Det vet jag i alla fall att han arbetat med förut.

Ni har skickat in frågor om min period inom renovering av balkonger i Stockholm. Jag har inte hunnit svara på alla. Jag har faktiskt inte ens försökt eftersom det var en del. Jag tänkte nu att jag skulle ge svar på några av de vanligaste frågorna ni skickat mig om att jag renoverat balkonger i Stockholm. Såhär har det sett ut?

Varför har du renoverat balkong i Stockholm?

Frågan är intressant ställd och det var därför jag tog med den. Anledningen till att jag tog jobb som innebar att jag renoverade balkonger i Stockholm var väl, först och främst, att jag behövde arbete. Jag ville bo i Stockholm och renovera balkonger vad det jag kunde. En annan aspekt som svarar på varför är förstås mitt intresse av att vara utomhus. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att sitta på ett kontor dagarna i ända. Nej, jag vill arbeta utomhus och med kroppen.

Hur kom du in på renovering av balkonger i Stockholm?

Det började med att jag gjorde detta i min lilla hemstad. Jag tyckte om det. Visste väl någonstans att det inte skulle vara något jag sysslade med föralltid. Att renovera balkonger i Stockholm kändes dock utvecklande. Det var fint att få bo i en större stad och utföra större projekt. Jag flyttade som sagt upp för att min vän som bodde där hade hört sig för. De sökte jobb inför våren på en firma som han hade någon koppling till. Jag tog chansen och fick jobbet.