Att köra spolbil i Huddinge är roligt för det mesta, det händer olika saker och jag behöver inte sitta still och glo i en skärm, vilken mardröm. Jag får åka runt, jag får lösa problem och det är omväxlande, man lär sig mer hela tiden. Visst finns det tråkigare dagar och tråkigare uppgifter, men hittills har jag aldrig ångrat att jag började med spolbilen i Huddinge. Man träffar folk här och där, vi jobbar både mot privatpersoner och företag så det är inte samma varje gång, i Huddinge har spolbilen mycket att göra helt enkelt. 

Ibland har jag jour och åker på akuta grejer, det kan bli stressigt så det är skönt att ha rutinjobb också, även om det är kul att hjälpa någon panikslagen stackare som fått stopp i nåt rör och veta att också en simpel spolbil i Huddinge gör skillnad. Om ingen gjorde det vi gör skulle det vara stopp överallt och utan spolbilen skulle Huddinge återgå till medeltiden. Skitiga rännstenar och dysenteri, vilken misär. Nej, när jag tänker på det blir jag bara mer övertygad om att jag gör samhället bättre genom att köra spolbil i Huddinge och kan sova gott om nätterna. Om jag inte har jour då förstås, då är det inte säkert att jag får sova, det beror helt på hur rören mår.

Men en vanlig dag stiger jag upp tidigt, åker till jobbet i ett sovande Huddinge, kollar spolbilen så den är redo, kanske tar en kaffe med kollegorna innan första uppdraget. Sen brukar det gå i ett, med nån kaffepaus och lunch förstås. Men det blir mycket tid i bilen, jag har lärt mig vägarna bra nu, i början var det svårt ibland. Svårt att hitta och jag var inte heller så van vid att köra ett större fordon och ibland är det trångt att ställa spolbilen, Huddinge är fullt av vinklar och vrår när man börjar se efter. Man blir arbetsskadad och tar ut svängarna när man kör vanlig bil efter jobbet också. Ser vart brunnarna ligger och tänker att den där hade inte varit lätt, hoppas jag slipper den. Det är sådant jag aldrig funderade på innan jag körde spolbil i Huddinge.

Den lilla familjen hade flyttat in i det stora huset i den lilla staden. Ett stort steg, kan man tycka. Och det med all rätt. De var 4 personer som hade trängts med varandra om utrymmet i den tidigare 2:an de bott i. Det var kämpigt. Inte alls lätt, om någon nu skulle tro det. Idag var det första dagen i det nya huset och euforin visste inga gränser.

Det var Inga, familjens yngsta, som tog ton först när de klev in i den stora salen som fanns i begynnelsen av huset. En ”hall”, men inte en hall i ordets traditionella betydelse. 8-åringen gav ifrån sig ett glädjetjut som ekade mellan salens väggar. Vanligtvis hade hennes föräldrar sannolikt irriterat sig på ett sådant utspel, men inte idag. ”Akustiktak” sa pappa Lee när ljudet började avta längre bort i byggnaden. Eva, hans käresta, vände sig mot honom och frågade vad han sagt. Han upprepade:

• ”Akustiktak” sa han och pekade upp i taket som befann sig ca 9 meter ovanför deras huvuden. ”Är det inte uppenbart? Det måste vara ett akustiktak för att ljuda såhär mycket” förklarade han.

Eva blickade upp i det dekorerade taket och log. Sedan gav hon ifrån sig ett vrål som skrämde slag på både make, barn och hund. Hon log sedan än större, slöt ögonen som om hon förtärde ljudet, och sa sedan: ”Akustiktak ja, du har rätt”.

Än hade familjen bara sett hallen. De visste att det största rummet fortfarande väntade. Det som de tidigare ägarna hade använt som bibliotek. Med tanke på samtliga familjemedlemmars blygsamma intresse för läsning var det sannolikt att det nu skulle användas till något annat. Akustiktak även där dock, det skulle verkligen sägas och fick snart bevisas.

Inga lät ljuda sin ljusa stämma direkt då hon klev över tröskeln in i ex-biblioteket. Ljudet studsade i akustiktaket, det som säkert var 12-13 meter upp i luften. Ett öronbedövande ljud som faktiskt skrämde hennes föräldrar något. De visste hur exalterad hon kunde bli över saker och om akustiktaket skulle vara en sådan sak så kunde detta ljud vara något de fick vänja sig vid. De höll tummarna för motsatsen.

Den dagen var det många rop och skrik av glädje som ljöd ackompanjerade av akustiktakets eko. Det fick vara så den dagen. Det fanns anledning att känna lycka.

Tänk vad fint det hade varit om smaken var densamma hos alla människor. Vad få konflikter som hade uppstått, eller hur? Jag kan tänka på detta ganska ofta, särskilt sedan jag tidigare i år blev sambo. Det är en situation i vilken jag väldigt få gånger under mitt 45-åriga liv befunnit mig i. Jag minns det inte som så stundtals laddat som det faktiskt är. Men det kanske säger mer om min sambo, eller för all del om mig själv.

Det om det, men i detta inlägg kommer jag att belysa vår senaste ”konflikt”. En konflikt som pågått sedan i våras och som handlar om inredning i allmänhet och om plankbord i synnerhet.

Ja, ni läste rätt. Plankbord, är det någonting som är bekant för den stora massan? Om inte ska jag be att få berätta om vad plankbord är utifrån min uppfattning:

Ett plankbord är ett bord som består av plankor, vilket namnet kanske vittnar om en smula. Det är en robust skapelse som pryder allt ifrån festlokaler, pubar och restauranger till hem – förutsatt att personerna som köper hem ett har plats, vill säga. Plankborden kommer i en mängd olika storlekar men har i grund och botten samma härliga bords-karisma. Samma hållfasthet och kapacitet att rymma en jävla massa saker.

Som ni kan förstå av den här beskrivningen av plankbord så är det någonting jag uppskattar. Det är till och med någonting jag trånar efter och verkligen vill ha i mitt hus.

Annat är det med min kära sambo. Han är inte lika förtjust i plankbord, av någon anledning. Jag säger ”av någon anledning” som om jag inte visste vad anledningen var och det vet jag mycket väl. Han har nämligen presenterat dessa varje gång som samtalet har kommit upp. Det är inte så att han nödvändigtvis tycker att plankbord inte är tilltalande. Till och med kan han erkänna att de faktiskt är, som han säger: ”Väldigt fräcka”. Problemet ur hans perspektiv är att vi inte skulle ha plats för ett.

Jag säger emot. Vi har en stor yta i huset på vilken man absolut skulle kunna ställa ett plankbord som rymmer sisådär 8-10 personer. Det är faktiskt så att den yta jag tänker på till och med är helt perfekt för ett plankbord, nu när jag tänker efter. Jag tror, om jag får spekulera fritt, att konflikten handlar mer om vårt intresse eller ointresse för att få hem folk.

När jag tänker på plankbord så ser jag framför mig hur vi kan bjuda in vänner och familj. På jul, på påsk, på midsommar och på lördagar i största allmänhet.

Vad känner ni? Googla på plankbord och tyck till!

Jag har blivit ombedd att dela med mig lite om min vardag i blomsterhandeln. Det är faktiskt förvånansvärt många som frågat om detta. Sedan jag, för snart ett år sedan, berättade att jag och min sambo skulle öppna blomsterhandel har många frågor kommit in. Många tenderar att handla om just det; hur det dagliga arbetet ser ut. Jag vet inte om detta intresse tyder på att många av er skulle vilja jobba med blommor och växter. Om så är fallet, ja då blir jag nöjd!

Så, senaste veckan i vår blomsterhandel alltså.

Låt mig börja med veckans första kund. Det var en man som kom in och ville köpa en bukett blommor som matchade ett ganska specifikt syfte. Han skulle nämligen gå i pension och ville ge sina kollegor någonting i avskedspresent. Därför kom han till vår blomsterhandel. Medan jag fixade ihop en bukett frågade jag honom om det inte brukade vara tvärtom. Ni vet, att den som går i pension är den som ska få presenter. Han höll med och ansåg därför att det var kul att bryta mönstret en smula. Jag höll med. Han lämnade vår blomsterhandel med en bukett som matchade gruppens mångfacetterade personer och dynamik. Det var fint, tycker jag!

Nästa dag fick blomsterhandeln besök av en kille som ville köpa blommor till en tjej han tyckte om i skolan. Det var så fint att jag nästan blev tårögd. Han hade bara 80 kr, förklarade han. Men jag satte faktiskt ihop en bukett som vi skulle kunna tagit 350 kr för. Grabben måste ju ha något fint om han vill imponera på henne. Det var verkligen en sådan stund då jag var väldigt nöjd med beslutet att starta blomsterhandel.

Vi spolar fram till torsdag eftermiddag då jag fick besök av någon som nog kan ha varit blomsterhandelns äldsta kund sedan starten. Kvinnan vi fick äran att få besök av berättade att hon hade bott i området när det inte fanns något annat än åkrar här. Lägg därtill att husen där vår blomsterhandel ligger är väldigt gamla, i alla fall om ni frågar mig. Jag antar att allt är relativt.

Kvinnan skulle hur som helst köpa blommor av oss för att hennes son fyllde 80 år. ”Han växer upp så fort, det är inte riktigt klokt.” sa hon och skrattade. Det gjorde jag också. Hon fick en fin rabatt, det kan jag lova.

Undrar om jag kanske ska vara lite mer sparsam med rabatterna. Annars får vi ju inte in de pengar vi betalat för att få in blommorna till blomsterhandeln. Vad tycker ni? Man måste ju kunna gå på känsla lite också, eller hur?

Jag har bott i Haninge i över 20 år och aldrig genomfört en rekond. Är inte det lite märkligt? Eller ja, du lär knappast tycka att det är märkligt i detta skede men när du har läst inlägget har du sannolikt kommit på andra tankar. Nu ska jag be att få berätta:

Så, i Haninge finns en rekond-biltvätt som – enligt folk jag känner – erbjuder de bästa tjänsterna i hela regionen. Saken är bara den att jag inte har varit bilägare särskilt länge. Jag har inte ens haft körkort och detsamma gäller för min sambo. Vi har klarat oss, fram till dess att vi skaffade barn, och därmed ändrades allt.

En av de första insikterna jag fick efter att ha fixat bil var det faktum att bilar blir väldigt smutsiga. Väldigt, väldigt smutsiga och väldigt, väldigt enkelt. Vid detta laget hade jag alltså varken koll på att det fanns en ledande biltvätt i Haninge eller ens vad rekond var. Jag visste noll om bilar och om bilvård.

Det var först när min svåger var hemma hos mig och fick titta på bilen som ett ljus gick upp. Han uttryckte sig långt ifrån milt, och sa: ”Men hur fan ser bilen ut egentligen? Vad har ni gjort med den?”. När han sedan hoppade in i bilen – i samband med att vi skulle hämta ett bord – uttryckte han sig på samma sätt. Han frågade därefter varför jag inte åkte till biltvätten i Haninge och tog en rekond.

Ja, varför gjorde jag inte det? Svaret har nämnts tidigare och förtjänar att nämnas igen. Jo, eftersom jag ju inte visste vad det skulle innebära med rekond och var tvätten i Haninge fanns. Det var lite svårt att handla då.

Christer, som min svåger heter, berättade för mig om vad en rekond, på detta ställe i Haninge, kunde innebära. Han lade ut orden om denna tjänst och jag tänkte faktiskt att det nog var för bra för att vara sant. Att han överdrev för att få igenom sin mening. Jag menar: Jag förstår också att bilen var smutsig och behövde rengöring. Först när jag köpt en rekond i Haninge förstod jag exakt hur smutsig den var – och vilket rengöringsbehov vi faktiskt hade att göra med.

Bara tre dagar senare, på måndagen efter bordhämtningen, åkte jag till stället i Haninge för rekond. Det är rimligt att säga att jag aldrig blickat tillbaka sedan dess. Herregud vilken otrolig skillnad. Det var faktiskt helt makalöst. I nästa inlägg ska jag berätta närmare exakt om hur det gick till. Då hoppas jag att ni är här med mig!