Känner ni till stadiet då man arbetat så länge och/eller intensivt med något att man blir ett med sitt jobb? Jag minns att folk sa detta till mig när jag skulle börja jobba i kassan på en butik. ”Du kommer drömma om PLU-koder” sa dem. Jag tänkte att det var löjligt. Att det aldrig skulle ske. Det skedde redan efter att jag suttit i kassan i 3 dagar. Detta är helt sant. Nu arbetar jag med marknadsundersökning. Detta har jag gjort länge och drömmarna kom inte lika snabbt som när jag var verksam i butik. Men kom gjorde de, och de kom med besked.

Häromdagen hade jag en av mina mest intensiva drömmar om marknadsundersökning. Jag ska berätta hur den gick, trots att jag inte är så förtjust i berättelser om drömmar.

Till att börja med så var min chef, hon som ger mig uppdrag inom marknadsundersökning, i drömmen. Hon påminde väldigt mycket om sig själv men idéerna var något annorlunda. Hon delade ut teman för marknadsundersökning till mig och mina kollegor på morgonmötet. Det var som ett gäng soldater som får uppdrag och sedan rusar ut med vapen i högsta hugg. Jag minns några av de marknadsundersökningar som hon ”beordrade” skulle ske. Såhär såg det ut:

Magnus marknadsundersökning

Min äldsta kollega Magnus skulle en gång för alla reda ut vilken som är den bästa lunchrestaurangen i Vasastan. Hon gav honom order om att genomföra en marknadsundersökning som tog reda på detta. Jag som arbetar i branschen kan redan se en väldigt massa hål i en sådan analys. För att inte tala om hur ointressant svaret skulle vara.

Ulrikas marknadsundersökning

Ulrika fick ta det ett steg längre i trams-riktning. Hon fick i uppdrag att, med marknadsundersökning, undersöka med vilken hand folk torkar sig mest. Ja, ni förstår förstås vad jag menar med detta. På toaletten, ni har förstått helt rätt. 

Eriks marknadsundersökning

Min kollega och närmaste vän på jobbet, Erik, fick lov att göra en marknadsundersökning han aldrig genomfört förr. Det var hans uppgift att ta reda på hur många människor som tycker att vida jeans respektive tighta jeans är snyggast. Detta är något jag ägnat mycket tid åt att fundera över själv så det var inte så konstigt att detta dök upp. Knasig analys dock.

Min marknadsundersökning

Ja, jag skulle ta reda på hur folks matvanor såg ut. Hur mycket frukt som konsumerades i förhållande till ålder. Faktiskt ett ganska intressant tema. Något som inte alls är omöjligt att jag kommer att genomföra någon gång i den verkliga världen.

Jag ber att få återkomma om några dagar igen. Lämna kommentarer till dess!

Gudarna ska veta att jag inte vet någonting om hur betongarbete i Stockholm går till. De vet de säkerligen också, om de sneglat på mitt liv något. De vet säkerligen att dessutom kan sträcka det längre och säga att jag vet väldigt lite om fysiskt arbete överlag. Jag är inte händig. Jag vet knappt vad något redskap av något slag heter. Det har aldrig varit ett problem fram till jag fick barn. Min son är nämligen väldigt besviken på mig för att jag inte kan sådant. Han menar att många av hans kompisars föräldrar har en händig ådra. Den ådra som jag saknar. Jag är dock en berättare, och en väldigt bra sådan. Detta håller sonen med om. Särskilt mycket håller han nog med om det när jag igår improviserade fram en historia om betongarbete i Stockholm.

Ja, ni läste rätt. Detta kommer att vara inlägget då jag skryter om att jag kan berätta historier om betongarbete i Stockholm. Betongarbete i Stockholm som jag alltså inte kan någonting om. Läs gärna vidare eller gå och gör något vettigare med er tid, men nu kör vi:

Stockholm är en stad som växer både nedåt, uppåt och på bredden, och för detta behövs betongarbete. Inte nog med det. Det kräver dessutom att det finns en massa människor som vill jobba med betongarbete i Stockholm. Många skulle säga att de flesta som bor i Sveriges huvudstad vill syssla med annat. De vill vara mäklare eller så vill de syssla med digital marknadsföring av något slag. Andra vill driva YouTube-kanaler och det finns de som vill jobba för de rikaste för att bli rika själva. Det är färre personer i Stockholm som väljer betongarbete i första rummet. Men som tur är finns det vissa.

Markus flyttade från den lilla staden Trosa till den stora staden Stockholm för att syssla med just betongarbete. Trots att han bott nära huvudstaden i hela sitt liv hade han bara varit där ett fåtal gånger. När han flyttade till Stockholm för att börja med betongarbete kunde han räkna på en hand de gånger han satt sin fot i staden. Märkligt, verkligen, men nu var han äntligen här.

Mer om Markus och hans betongarbete i Stockholm imorgon.

När man har barn hamnar man stundtals i väldigt märkliga situationer. Många gånger är situationerna förstås väldigt omärkliga. Detta tror jag att alla föräldrar därute håller med om. Ni vet, vardagslunken trummar på och inget speciellt händer. Sedan inträffar något som får en att titta på sitt barn och tänka: ”Hur kom den här tanken fram?”. Detta hände mig nyligen när jag fick i kvällsuppdrag att berätta en historia om en flyttfirma i Stockholm.

Tro mig, jag älskar att berätta historier. Jag älskar till och med att skriva historierna. Så förtjust är jag. Detta uppdrag, att berätta sagor om flyttfirmor i Stockholm, det kom något oväntat. Jag bad sonen om 10 minuter innan jag skulle börja berätta och gick iväg för att förbereda mig.

OK, flyttfirma i Stockholm. Vad händer på en sådan? Vad är intrigen i historien? Kanske är det något väldigt tungt som ska flyttas. Det måste väl ändå en flyttfirma i Stockholm springa på titt som tätt. Det var många tankar som snurrade i skallen. Varför var det just Stockholm som flyttfirman låg i förresten? Varför kunde den inte ligga i vår egen stad. Ja, ja, det finns väl åtminstone fler uppslag i huvudstaden. Mycket som händer.

Hur som helst, tiden tickade på och jag kunde inte komma på riktlinjerna för ”sagan”. Vad hände egentligen på flyttfirman i Stockholm? Det kanske handlade om att man skulle flytta saker från ett slott in i en liten 2-rumslägenhet. Det är väl en rolig historia om en flyttfirma i Stockholm? Kungen och Drottningen har beslutat sig för att flytta från Drottningholm i samband med att Kungen abdikerat. De vill flytta till Fredhäll på Kungsholmen. De vill ha nära att gå ner och bada. De anlitar en flyttfirma i Stockholm för att ta deras saker från Drottningholm till Kungsholmen. Många firmor vill åt uppdraget. Ja, i alla fall till de ser omfattningen av det.

Den stackars flyttfirman i Stockholm som får uppdraget står inför en väldig utmaning. Bara möblemanget skulle behöva ett helt lägenhetshus inne i stan för att få plats. Hur skulle de lösa detta? Ja, och metafrågan blir förstås: Hur ska jag lösa att berätta en historia om detta? Ska de misslyckas eller lyckas?

Jag hade satt mig i skiten, helt enkelt. Återkommer nästa vecka med hur detta gick!

Hej alla,

För ett par veckor sedan publicerade jag ett inlägg som rörde upp känslor. Jag är övertygad om att vissa som läser den meningen blev väldigt spända. ”Vad kan det nu vara som har hänt? Vilket kontroversiellt ämne har det skrivits om den här gången? Jag kan knappt bärga mig”. Så tänker jag att det låter i många av era huvuden nu. För den som lyckats missa detta inlägg är jag rädd att jag kan göra er besviken nu. Inlägget handlade nämligen om att jag har varit målare i Stockholm. Inte nog med att jag har varit det. Jag ska också, inom en relativt överskådlig framtid, arbeta som målare i Stockholm igen. Detta sker visserligen under en begränsad tid, men ändå. En gång Stockholms bästa målare - Alltid Stockholms bästa målare. Det är väl så det fungerar, eller?

Ni är många som har hört av er. Otroligt många i jämförelse med det genomslag jag förväntade mig av inlägget och av denna ”nyhet”. Jag antar att jag inte delar med mig så mycket om mitt forna liv vanligen. Detta ska jag försöka bli bättre på. Jag tycker faktiskt att det är ganska kul. Man ska akta sig för att bli en sådan som ständigt tittar i backspegeln. Men att då och då hålla lite småkoll på vad som sker där bak kan vara mer än en god idé – i alla fall om ni frågar mig.

Frågorna har inte låtit vänta på sig. Många har de varit. Olika till strukturen och innehållet har de också varit. Det har funnits ett intresse av att djupdyka i min tid som målare i Stockholm. Ni verkar vilja veta mer om många olika aspekter av yrket. Förutom den oerhört vanliga frågan om hur jag trivdes som målare i Stockholm har det funnits precis allt möjligt. Det var någon som frågade om jag var singel under den här perioden. Jag fick läsa frågan igen för att se om det blev rätt, men ja. Frågan gällde alltså huruvida jag, då jag jobbade i Stockholm som målare, kilade stadigt eller ej. Förvånande? Minst sagt!

Under kommande veckor, eller så länge jag får in frågor om saken, kommer upplägget vara såhär: Jag besvarar era frågor om målare i Stockholm. Jag besvarar dem dessutom kollektivt i den här bloggen, inte via mail. I gengäld vill jag ha en snäll kommentar i kommentarsfältet. Är det för mycket begärt?!

Kram på er!

Jag berättade nyligen för min son att jag arbetat inom hemstädning. Det kom som en chock. I den mån någonting kan komma som en chock för en 5-åring. Han tyckte att det var väldigt.. intressant, kan vi väl kalla det.

Hemstädning alltså. Jag vet inte varför jag inte talat om detta för honom förut. Jag antar att en aspekt är att han har varit för liten. Han har nog inte riktigt förstått vad hemstädning är tidigare. Även om jag skulle förklara det så skulle nog konceptet vara lite svårt för honom att förstå. Nu förstod han i alla fall. Mycket och väl.

Han frågade många saker om tiden jag jobbade med hemstädning. Bland annat frågade han om jag var gladare på den tiden. Det var en väldigt intressant fråga som jag faktiskt tänkte mycket på även efter jag hade nattat honom. Var jag lyckligare när jag arbetade med hemstädning?

Låt mig stanna vid den frågan. Jag hade väldigt roligt. Det kanske hade att göra med att jag var mellan 22 och 25 år gammal. Har man kanske alltid väldigt roligt då? Så kan det förstås vara. Jag jobbade med hemstädning. Jag hade superfina kollegor och jag gillade mina arbetskollegor väldigt mycket. För att inte tala om hur mycket jag gillade mina kunder när jag jobbade med hemstädning. De var verkligen fenomenala. Eftersom jag var inom hemstädning så länge hade jag samma kunder under de flesta av åren. Ja, förutom när någon gick ur tiden då. Eftersom många var äldre så hände det tyvärr titt som tätt. Sånt är livet, men det är ändå sorgligt.

Så, summa summarum: Jag var lycklig men jag var inte lyckligare när jag jobbade inom hemstädning. Det fanns en annan typ av glädje bara. Men det är allt bättre nu.

Är det förresten någon av er här som arbetat med hemstädning? Jag tänker att det i alla fall borde vara någon. Någon som känner samma sak som jag i så fall? Jag är nyfiken på att höra era tankar om saken. Ni får som vanligt gärna lämna kommentarer och tankar i kommentarsfältet. Jag besvara alla frågor vare sig de handlar om hemstädning eller ej. Så generös är jag.